Denna uppsats baseras på intervjuer av fyra stycken äldre spelberoende personer, minst 57 år gamla, som också benämns problemspelare. Spel om pengar eller penningars värde har sedan urminnes tider utgjort en närmast oemotståndlig lockelse på stora delar av samhällets individer. För det stora flertalet stannar engagemanget vid ett ”sunt” spelande inom ramen för vad man kan tillåta sig, helt enkelt ett nöje bland andra nöjesalternativ, utan att individens ekonomiska situation spårar ur. Men för ett fåtal utvecklas spelandet mer eller mindre hastigt till ett beroende, inte olikt beroenden av alkohol, tobak eller narkotika, som individen inte kan behärska och som eskalerar till okontrollerbar omfattning med familjesplittring, stora skulder, brottslighet och någon gång självmord som yttersta konsekvens. Äldre personer som insett sig vara spelberoende kan förmedla erfarenheter som borde kunna tillvaratas för att åtminstone minimera de skadliga effekterna, för såväl individen som samhället, som spelberoende innebär. Denna uppsats utgör ett första försök, men förhoppningsvis inte det sista, i den riktningen.

De äldre spelberoende som intervjuats har spelat sedan ungdomen men av olika skäl har deras problemspelande inte konstaterats förrän efter flera tiotals år. När man sökt hjälp från sociala myndigheter har man blivit besviken. I stället har frivilligorganisationer visat sig kunna erbjuda meningsfulla alternativ, bland annat som resurspersoner för andra som hamnat i samma situation.

This essay is based upon interviews with four elderly persons, at least 57 years old, who have been, or still are, more or less completely preoccupied with gambling. Gambling for money, or for other valuables, has since ancient times constituted an almost irresistible attraction to large parts of the communities individuals. For the majority this engagement stops at some “sound” level of gambling within the limits of what is acceptable, simply a pleasure among other available pleasures, without drastic result for the individual’s economic situation. However, for a few gambling develops more or less quickly to an addiction, not unlike similar addiction to alcohol, tobacco and narcotics, which the individual cannot control and which escalates to levels that include family disruption, heavy debts, criminal activities and even suicide as the ultimate consequence. Elderly persons who have admitted that they have become addicted to gambling should be able to transmit experiences that in turn ought to be used by the community to at least minimize gambling damages, both for the individual and for the community as a whole. This essay is a first attempt, but hopefully not the last, in such direction.

The elderly interviewed persons have gambled since youth but for different reasons their addiction has not become evident until several decades later. When searching assistance from social authorities the outcome has been disappointing. Instead voluntary organizations have been able to provide meaningful alternatives, for instance as resource persons for others who have become trapped in the same situation.