Det debatteras inom psykoterapiforskningen om hur förändring går till. Accep-tans beskrivs av två relationella teoretiker, Safran och Muran (2000), som hjärtat i psykoterapi. Acceptans tycks inte ha studerats som common factor inom psykoterapiforskningen. Frågeställningarna är: Hur kan förändringsproce-ssen beskrivas i psykodynamisk psykoterapi med hjälp av begreppet acceptans? Har patienterna nått en ökad acceptans, vilken slags acceptans ar de uppnått och hur hänger det samman med förändring? Framträder acceptans i intervjuer-na på ett sådant sätt så att man kan se det som en common factor av betydelse?  Arbetet har en kvalitativ ansats där intervjuer med sex vuxna som genomgått långtids psykoanalys eller psykodynamisk terapi analyserades med tematisk analys. Resultat: Fem teman i framträdde i analysen: a) Acceptans av flera aspekter av själv, b) Acceptans av egen begränsning, c) Acceptans av ansvar och agens, d) Acceptans av olikhet, e) Terapeutens acceptans av patienten. Resultatet visar på att all förändring inte är och inte kan beskrivas i termer av acceptans men det tyder på att acceptans kan ses som en viktig underliggande mekanism som bidrar till förändring. Det pekar också i riktning mot att studiet av acceptans som utfallsmått kan bidra till att studera strukturell förändring efter psykoterapi men ytterligare forskning skulle behövas för att undersöka detta vidare.

There is a debate in psychotherapy research on how change takes place. Accep-tance is described in relational theory by Safran and Muran (2000) as the heart of change in psychotherapy. It seems acceptance has not been studied as a common factor in research of psychotherapy. The question at issue is: How can the process of change in psychodynamic psychotherapy be described using the concept of acceptance? Have the patient reached an increased level of accep-tance, what kind of acceptance is it and how is it linked to change? Does accep-tance appear in such a way in the interviews that one can see it as a common factor of importance? This study has a qualitative approach, where interviews with six adults have been analyzed using a thematic approach. Five main themes emerged: a) Acceptance of more aspects of self, b) Acceptance of personal limits, c) Acceptance of responsibility and agency, d) Acceptance of difference, e) The therapist's acceptance of the patient. The result shows that not all change is or can be described in terms of acceptance but it indicates that acceptance can be seen as an important underlying mechanism that contributes to change. It also indicates that the study of acceptance as measure of outcome could contribute to studying structural change after psychotherapy but further research would be needed.