Två studier om idrottens pris

”För förr låg en Kalles Kaviar tredagarscup tidigt på sommaren, utanför högsäsong. Men nu har det blivit en femdagarscup under högsäsong. Vi konstaterade snart, att bara för min familj skulle det kosta oss tiotusen att åka med en son.” (Idrottsförälder)

Under senare år har kostnaderna inom barn- och ungdomsidrotten blivit ett alltmer omtalat ämne. Bakgrunden ska delvis sökas i en oro för att landets idrottsföreningar successivt höjt sina medlems- och träningsavgifter med följden att alla unga inte längre har råd att vara med. Till detta kommer att den traditionella föreningsidrotten fått konkurrens av idrottsverksamheter i kommersiell regi. De nya företagen erbjuder allt från prova på-verksamhet för de minsta till breda idrottsläger och individuella spelarutbildningar på hög teknisk nivå. Denna trend har även upptagits av många idrottsföreningar med följden att dagens unga visserligen har ett ökat utbud av idrottsliga valmöjligheter att välja mellan – men endast under förutsättning att deras familjer har råd att betala.

I denna rapport presenteras två nya studier om idrottens kostnader. I det första bidraget undersöker Stefan Wagnsson och Christian Augustsson vid Karlstad universitet hur föräldrar till idrottsaktiva barn resonerar och förhåller sig till en ökad kommersialisering av barn- och ungdomsidrotten. I den andra studien analyserar Karin Robertsson och Johan Hvenmark vid Ersta Sköndal högskola hur idrottsföreningars representanter tänker i frågor rörande kostnader, medlemskap och ideellt engagemang. De två studierna bildar en helhet. Även om de närmar sig frågan om idrottens kostnader från olika utgångspunkter, så skapar de en påfallande samstämmig bild av hur landets klubbar och idrottsföräldrar möter de nya kommersialiserings- och professionaliseringstrenderna i barn- och ungdomsidrotten. Å ena sidan framkommer att föreningsidrottens ideal och principer alltjämt har en stark ställning.

Båda parter talar sig varma för en föreningsverksamhet baserad på öppenhet, medlemsinflytande, frånvaro av vinstintresse och låga avgifter. Å andra sidan upplever de samtidigt ett starkt marknadstryck. Idrottsföräldrarna beskriver en utveckling där höjda kostnader uppstått i takt med att cup- och träningsavgifter höjts och nymodigheter som ”camps” och ”idrottsakademier” blivit allt vanligare. För idrottsföreningarna bottnar marknadstrycket på motsvarande sätt i upplevda krav att bedriva en alltmer professionaliserad och kundorienterad verksamhet. Effekten blir en uppskruvad kommersialiseringsspiral där den traditionella föreningens ideella verksamhet i allt högre grad ersätts av marknadsmässiga lösningar och – som en konsekvens – även höjda kostnader.

Både idrottsföräldrar och föreningsrepresentanter beskriver det rådande marknadstrycket som en sorts oundviklig samhällsprocess och ett uttryck av tidsandan. Med ett sådant synsätt bortser de emellertid från att de själva är aktörer och därmed delaktiga i att skapa de förändringar som marknadstrycket ger för svensk idrottsrörelse. Kanske är det därför mer rimligt att betrakta rådande kommersialiseringstrender som en sorts skiljeväg? Den avgörande frågan blir därmed vilken väg som svensk föreningsidrott kommer att välja. Blir valet att möta det ökade marknadstrycket genom att klubbar och förbund själva utvecklar företagslika strategier och synsätt? Eller blir vägvalet att snarare markera folkrörelsetraditionens kärnvärden av öppenhet, medlemsinflytande och ideellt engagemang? Eller finns det kanske en tredje väg där traditionella föreningsideal kan förenas med ett nytt kommersialiserat idrottslandskap?

Båda undersökningarna har tillkommit inom ramen för Centrum för idrottsforsknings uppföljning av statens stöd till idrotten 2014.