Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem och enligt socialtjänstlagen skall dessa kvinnor särskilt beaktas. I den tidigare forskning vi har tagit del av finns det bristande underlag kring vilka insatser som våldsutsatta kvinnor är i behov av. Det finns även brist på forskning som undersöker kvinnornas egna upplevelser av de insatser som erbjuds. Syftet med vår studie är att genom kvalitativa intervjuer med kvinnor som varit utsatta för våld skapa en ökad förståelse för vilken betydelse det har haft för dem att delta i en gruppverksamhet genom att lyfta kvinnornas subjektiva upplevelser. Vi har använt oss av semistrukturerade intervjuer och intervjuat fyra kvinnor som har deltagit i en gruppverksamhet. Vi hoppas att vår studie kan lyfta våldsutsatta kvinnors upplevelser av att delta i en gruppverksamhet ur ett brukarperspektiv då vi upplever att detta saknas i tidigare forskning. Vår studie har en abduktiv ansats vilket innebär att vi inte utgått från teori när vi formulerat forskningsfrågan utan i stället valt en teori kring erkännande efter att vi började bearbeta vårt resultat. Vårt intervjumaterial har analyserats med hjälp av tidigare forskning på området och Axel Honneths teori om erkännande. I vår studie kom vi fram till att kvinnorna upplevde gruppen som lyhörd och förstående. De upplevde gruppen som trygg i och med att det var en kvinnogrupp där alla hade liknande erfarenhet. Detta bidrog även till att de kände sig förstådda och mindre ensamma om sin situation. Kvinnorna uppgav även att det fått ökad förståelse för sig själva och det som skett och att denna förståelse varit viktig för att kunna bearbeta och läka från sina erfarenheter. Vi kan konstatera att våldsutsatta kvinnor är en heterogen grupp med skiftande behov. Vissa hade haft nytta av ytterligare insatser både innan och efter gruppen.