Bengt Börjeson (1932-2012) var under nära ett halvt sekel en av de tongivande aktörerna på det sociala området i Sverige. Han stod för en radikal samhälls- och människosyn och en progressiv socialvård, för människornas skull.
Den 8 november 2014 hölls ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Att förstå socialt arbete. Ett seminarium om Bengt Börjeson som forskare, praktiker och debattör”. I seminariet medverkade en rad medarbetare till Bengt Börjeson, på olika sätt verksamma inom det sociala fältet, både tidigare och idag. Bidragen i den här rapporten bygger på ett urval av anförandena vid seminariet.
A national Swedish project was followed in 12 municipalities aimed at youth aged 15–20 years. Neither police nor social services systematically used the indicators based on criminological research and proposed by national authorities. The police and social services thought they had more contemporary and holistic intuitive knowledge than any systematic indicators could provide. Despite implementation difficulties, the project was described as a success at the political level and widely dispersed. The specific and systematic image of early indicators provided momentum at the policy level. The local authorities welcomed the opportunity to reach a group considered difficult to manage.
Rikspolisstyrelsen fick i mars 2011 i uppdrag av regeringen att genomföra en pilotverksamhet med sociala insatsgrupper och i tolv kommuner eller stadsdelar initierades lokala pilotverksamheter under våren 2011. Målgruppen för sociala insatsgrupper är dels unga i riskzon att utveckla en kriminell livsstil och därmed riskerar att rekryteras till kriminella nätverk, dels unga som vill lämna ett kriminellt nätverk eller en kriminell livsstil. Enligt Rikspolisstyrelsens projektplan är de förväntade effekterna av pilotverksamheten att det ska utvecklas lokala samarbetsformer mellan polis och socialtjänst kring unga i riskzonen att utveckla en kriminell livsstil och att möjligheterna att identifiera denna målgrupp ökar. De mer långsiktiga målsättningarna med sociala insatsgrupper är att förhindra nyrekrytering till kriminell livsstil samt underlätta för personer att lämna ett kriminellt nätverk.
Slutsatserna från utvärderingen är att lokala samarbetsformer utvecklats i olika hög grad i samtliga pilotområden. Däremot har möjligheterna att identifiera unga i riskzonen att utveckla en kriminell livsstil inte ökat i någon större omfattning. Inget av de lokala projekten säger sig heller ha arbetat med den målsättningen. Gällande de mer långsiktiga målsättningarna är det för tidigt att uttala sig om sociala insatsgrupper medfört några effekter för målgruppen. Däremot går det att konstatera att de lokala projektområdena främst arbetat med målsättningen att förhindra nyrekrytering. Alla pilotområden har arbetat mot denna målsättning medan enbart sju områden arbetat med att underlätta för personer som vill hoppa av en kriminell livsstil eller ett kriminellt nätverk.
Om vi ser till regeringsuppdraget så ska utvärderingen belysa hur och på vilket sätt pilotverksamheten bidragit till att identifiera, stödja och hjälpa målgruppen. Utvärderingen visar att pilotverksamheten enbart i begränsad omfattning bidragit till att identifiera målgruppen. Däremot kan man konstatera att de lokala samarbetsformer som utvecklats har bidragit till att stödja och hjälpa personer i målgruppen genom det nätverk som konstruerats kring individerna.
Enligt pilotområdena är ett strukturerat samarbete kring enskilda individer ett effektivt arbetssätt med målgruppen. Kravet på samtycke och otillräckliga personella resurser påpolismyndigheten och i kommunerna har dock begränsat antalet unga som kunnat inkluderas i de sociala insatsgrupperna. I september 2011 var 23 personer deltagare i en social insatsgrupp. I maj 2012 var 91 personer deltagare. Kravet på samtycke har även gjort att vissa projektområden inte fått med den målgrupp man önskat, eller fått med få deltagare i projektet. Samtliga pilotområden har varit kritiska till målgruppen för pilotverksamheten, unga mellan 15 och 25 år, då man menar att brottsförebyggande arbete måste påbörjasinnan 15 år, och att underlätta för personer som vill hoppa av kriminella nätverk oftast har bäst effekt när de är äldre än 25 år eftersom de då själva är mer motiverade.