Panelsamtal om socialtjänstens insatser för att hantera våld i nära relationer, särskilt de olika former av våld som berör barn. Samtalet kommer att kretsa kring frågan om hur ett mer samordnat och barncentrerat system av insatser mot våld kan åstadkommas, ett system där våldsutsatta barn både kan få det skydd och stöd de behöver, och vara delaktiga i alla processer som berör dem. Utgångspunkten är de olika medverkandes erfarenheter av problematiken kring våld, barn och samordning inom socialtjänsten och mellan socialtjänst och andra aktörer. Utifrån dessa erfarenheter reflekterar paneldeltagarna tillsammans reflektera över de utmaningar respektive utvecklingsmöjligheter när det gäller att utveckla mer samordnade interventioner kring våld i nära relationer.

Deltar i panelsamtalet gör: Isabel Asplund, projektledare Islandsprojektet Stockholm, Maria Eriksson, professor Marie Cederschiöld högskola, Anna Friberg, biträdande enhetschef i Enheten för stöd och skydd och chef över Barnahus Stockholm, Frida Malm, biträdande enhetschef, Relationsvåldscentrum RVC Innerstad, Liselotte Tronders, biträdande enhetschef Stockholm stads Socialjour

Panelsamtalet modereras av Martin Börjeson.

In Sweden, supervised visitation has been replaced with a new measure called supported visitation. In the reform process, it was emphasized that if face to face visitation cannot be organized without risk for the child, indirect visitation or no visitation are to be considered better options. The aim of this article is to explore social work practice regarding supported visitation in cases involving violence. It draws on a study of a local visitation centre and the data consists of case files from the social services regarding 37 children where a court ordered visitation support, interviews with seven members of staff, ten parents and three children, and local documents and guidelines. For 18 of the 37 children, case files contained credible information about a history of violence. The study shows that district courts sometimes order visitation support in cases where there is a risk for the child and where in the near future normalization of visitation is unlikely. Thus, the measure of visitation support is sometimes used in a way that was not intended. Regarding social work practice, the analysis indicates that, although the guidelines developed at the local support centre under study adhere to the national policy intentions, both professionals’ validation and invalidation of violence can be seen. For service users previously subjected to violence, the documented court and social services’ practices may actively contribute to children’s and residential parents’ continued vulnerability.

I Sverige har sedan 2012 insatsen övervakat umgänge ersatts av umgängesstöd. I reformprocessen betonades att om umgänge ansikte mot ansikte mellan barn och en förälder som barnet inte bor med inte kan organiseras utan risk för barnet bör beslut fattas om indirekt umgänge (exempelvis via telefon) eller inget umgänge. Seminariet diskuterar socialarbetares praktik rörande umgängesstöd när stödet gäller ärenden med våld. Det bygger på en studie av en umgängesstödsverksamhet, där underlaget bestod av akter för 37 barn för vilka det fanns en dom om umgängesstöd, intervjuer med sju personal, tio föräldrar och tre barn, samt dokument och rutiner för verksamheten. För 18 av 37 barn innehöll akterna bekräftad information om en historia av våld. Studien visade att tingsrätten ibland beslutar om umgängesstöd i ärenden med våld och där det är osannolikt att umgänget kan ”normaliseras” inom överskådlig framtid. Insatsen umgängesstöd ges alltså ibland på ett sätt som inte var avsett med reformen. När det kommer till det sociala arbetets praktik visar analysen att även om de lokala rutinerna följer lagstiftarens intentioner med reformen och fokus på risk, kan professionella i praktiken både giltiggöra och ogiltiggöra våld. Det senare gäller i synnerhet gruppen umgängesstödjare som finns närvarande med barnet i rummet. Sammantaget visar studien hur både domstolens praktik och umgängesstödsverksamheten kan bidra till barns fortsatta utsatthet.

Under de senaste hundra åren har betydelsen av goda familjeförhållanden och gott föräldraskap betonats allt mer i debatt och politik. Men vad utgör ett gott föräldraskap, och hur skapas goda mödrar och fäder? Svaret på dessa frågor förändrats under det senaste seklet. Såväl föräldraskapet självt som försöken att påverka det genomgår ständiga förändringar. Adoptionsutredningar, assisterad befruktning för lesbiska par samt föräldrars engagemang i sina barns skolgång är några av de frågor som i boken får belysa samhällsutvecklingen. Att vara förälder till ett barn kan tyckas vara en naturlig och ursprunglig relation, men påverkas i högsta grad av tid, plats och sociala villkor. Bokens författare är historiker och samhällsvetare verksamma vid olika universitet och högskolor runt om i Sverige.

The aim of this article is to contribute to the exploration of men’s positions in professions numerically dominated by women through an in depth analysis of the gendering practices in groups of social workers. The empirical material consists of interviews with three work groups in Sweden, each with one man and several women as members. The analysis focuses upon gendering practices in the interview setting. It shows how the positions occupied by the men in the sample confirm or undermine constructions of masculinity as dominance. Furthermore, it is argued that to fully understand men’s positions in these groups the analysis needs take other forms of inequality into account in addition to gender. It is shown that in the empirical cases under scrutiny men’s positions are shaped by regimes of inequality where age and gender relations, as well as notions of professional experience, are interconnected.

Detta paper presenterar preliminära resultat från ett pågående explorativt forskningsprojekt om barn som sociala aktörer i möten med familjerätten. I fokus står barn som upplevt pappas våld mot mamma. Sedan 1996 åligger det den som vid en rättslig tvist mellan ett barns föräldrar verkställer en utredning om vårdnad, boende och umgänge att, om det inte är direkt olämpligt, undersöka ”barnets inställning” och redovisa den inför rätten. Det finns för närvarande en begränsad kunskap om hur barns upplevelser av våld hanteras i dessa utredningar. Syftet med projektet är att ge en fördjupad kunskap om utsatta barns deltagande i familjerättsliga utrednings-processer. De resultat som presenteras här gäller utredares konstruktioner av utsatthet och risker för barn som upplevt pappas våld mot mamma. Vi diskuterar i vad mån dessa konstruktioner kan förstås som uttryck för dominerande diskurser inom fyra olika domäner av politik-praktik i Sverige idag: ”våld i nära relationer”; ”barnskydd”, ”vårdnad, boende, umgänge” respektive ”behandling”.

The paper is based upon ongoing research on professionals’ conversations with children in legal conflicts regarding child custody, contact or residence, with particular focus on children whose father is violent to the mother. Drawing upon group interviews with staff at four work places in Sweden specialised in family law investigations and mediation, we outline different work group characteristics, and discuss what these may mean for learning processes regarding a topic relatively new to the profession, such as men’s violence to women and children’s position in these families. It is argued that the types of groups identified – ‘homogenous and maintaining’, ‘heterogeneous and maintaining’, and ‘homogenous and development-oriented’ may represent different stages of a learning process in this field. Furthermore, that work group characteristics may enable or obstruct further change in a somewhat surprising pattern. We also link the different types of work groups and their learning processes to the wider societal context, specifically discursive shifts in Sweden as regards family law and men’s violence to women.

Rapporten redovisar iakttagelser och slutsatser om Allmänna Barnhusets utvecklingsarbete med namnet BRA – Barns Rätt som Anhöriga, och den modell för information, råd och stöd till anhöriga barn som arbetet resulterade i: BRA-modellen. Utvärderingsuppdragets fokus har legat på att skaffa en så bred bild som möjligt av BRA modellen, och att ta vara på synpunkter, tankar och förändringsförslag som kan bidra till att tydliggöra och förbättra modellen. Det empiriska underlaget består av basuppgifter om 46 av de 56 barn och unga som deltagit i BRA-samtal och läger, intervjuer med 8 av de deltagande barnen, intervjuer och samtal med 11 personer från de 3 pilotverksamheter som ingick i projektet, och samtal med de 2 projektledarna från Barnhuset.

Utvecklingsarbetet prövade en modell med följande komponenter: barn och föräldrar får vid ett första samtal tillsammans information om de rättigheter som barnets anhörigskap medför. Barnet erbjuds sen 1-2 enskilda samtal. Om barnet önskar genomförs därefter ytterligare ett samtal tillsammans med föräldern. Efter de enskilda samtalen erbjuds barnet att träffa andra barn med liknande erfarenhet under ett läger en helg eller ett skollov.

Utifrån uppgifter om deltagande barn och de insatser som genomförts kan man dra slutsatsen att det är två olika versioner av BRA som prövats i praktiken: ”fullständig-BRA” där modellen har i relativt hög grad prövats utifrån samtliga komponenter och ”mini-BRA” där BRA-insatsen framförallt har bestått av ett inledande informationssamtal och i vissa fall ytterligare ett individuellt samtal. Vidare har de olika versionerna av BRA riktats till delvis olika målgrupper, vilket betyder att BRA-modellen i sin helhet framförallt har prövats på tonårstjejer med erfarenhet av föräldrars psykiska ohälsa, medan yngre flickor och pojkar vars föräldrar har någon typ av somatisk problematik endast tagit del av mini-BRA. Det är endast barn från de verksamheter som åtminstone i några fall prövat fullständig-BRA som kommer till tals i intervjuerna. Sammantaget betyder detta att slutsatserna om hur modellen fungerar för yngre barn och barn till föräldrar med somatiska sjukdomar blir ganska osäkra.

Såväl de intervjuade barnens utsagor som det samtalsledarna säger tyder på att när det gäller individdelen av BRA har målsättningarna uppfyllts i hög grad vad gäller att barnen har fått kunskap om sina rättigheter med anledning av förälderns fysiska sjukdom/psykiska störning/missbruk, att de har fått den information de behöver om sin förälders sjukdom/psykiska störning/missbruk, och att de har fått hjälp att uttrycka eventuellt behov av råd och stöd. Både barn och samtalsledare kommenterar också det pedagogiska redskap som används i samtalen och menar att det har varit viktigt och till stor hjälp. Det är dock inte lika tydligt att barnets behov av råd och stöd blivit synliggjort för föräldrar/närstående vuxna, eller att barnet eller familjen vid behov har länkats till personer/verksamheter som kan ge hjälp; råd, stöd, behandling, och så vidare. I synnerhet dessa frågor kan alltså behöva stå i fokus i fortsatt utvecklingsarbete. I och med de begränsningar som finns i materialet om och från de deltagande barnen går det inte att utifrån barnen uttala sig om det är några grupper barn som individdelen av BRA inte fungerar lika bra för. Piloternas tankar om eventuella begränsningar handlar framförallt om att BRA-modellen skulle behöva anpassas till barn med olika former av funktionsnedsättningar och kommunikationssvårigheter. Sammantaget framstår individdelen av modellen som mycket lovande och utifrån de intervjuer som rapporten bygger på kan man tolka det som att BRA-samtal kan stärka barns känsla av sammanhang.

Målsättningarna för lägret verkar de ha uppfyllts i mycket hög grad när det gäller att stärka barnen genom att de får träffa andra i samma situation, uppleva gemenskap och dela erfarenheter, bli hörda och få uttrycka sina åsikter, samt att ha kul och lära sig mer om sina rättigheter. Det är mer oklart i vilken lägret bidragit till att barnen fått fler strategier att hantera vardagen som anhörig. De barn som deltagit i ett läger talar alla mycket positivt om den erfarenheten. Mer kritiska synpunkter från barnen handlar - vid sidan om att lägret varit lite för komprimerat tidsmässigt - framförallt om att lägerledarna behöver vara observanta på att det kan vara påfrestande känslomässigt för deltagarna att vara på läger. Ett inslag i lägerprogrammet är inspirerat av norska Forandringsfabrikkens deltagandemodell höringar och i den här delen får barnen möjlighet att som grupp förmedla erfarenheter, goda råd och förslag på förbättringar för anhöriga barn till politiker och beslutsfattare. Att döma av de barn som kommit till tals i intervjuerna var relationen till och utbytet med de andra barnen betydligt viktigare än detta mer barnpolitiska inslag. Barns rätt till att komma till tals också i ett vidare perspektiv verkar inte ha stått högst på agendan för de barn som deltog i lägret. Det kan bland annat ha att göra med att de inte träffat varandra tidigare utan etablerade sina relationer där och då.

BRA är en modell som sätter barnets rättigheter i fokus. Arbetet bygger på barns delaktighet och förutsätter de vuxnas lyssnande. De barn som intervjuats bekräftar att det är viktigt att BRA-modellen har barnets rättigheter som utgångspunkt, och man kan tolka barnintervjuerna som att samtalsledarna i hög grad lyckats bidra till att barnen fått mer kunskap om sina rättigheter. Det som för många av pilotverksamhetens medlemmar har varit nytt med BRA-modellen är dels att insatsen riktar sig direkt till barnet och sedan just detta att arbetet utgår från barns rättigheter och delaktighet. Piloterna betonar att det är ett nytt perspektiv de har lärt sig att arbeta utifrån, som ifrågasätter vuxnas tolkningsföreträde. Även utgångspunkten i rätten till information ger ett annat arbetssätt och en mer lyssnande inställning, medan det ”vanliga” sättet att arbeta framstår som tydligare styrt av de professionella. Det kan dock vara en utmaning att arbeta utifrån barns delaktighet och egenmakt inom ramen för relationer som inte är jämlika utan i stället präglas av vuxnas överordning och barns beroende och underordning. En annan utmaning med att arbeta på det här sättet är att rättigheter kan framstå som något ganska abstrakt och att det kan vara svårt att ”översätta” så att det blir möjligt för barn att ta till sig kunskap om sina rättigheter. Ytterligare en utmaning är förknippad med ansatsen att lära barn något. En erfarenhet från pilotomgången är att medan det första individuella samtalet väldigt tydligt har fokus på det enskilda barnet, kan det vid det andra samtalet vara lätt att börja ”undervisa” om rättigheter, så att samtalets innehåll inte kommer lika mycket från barnen själva, och barnen får en lägre grad av delaktighet. Ytterligare en utmaning som piloterna lyfter fram är att det inte är givet att BRA-tanken om barns rättigheter och barns delaktighet också i ett vidare perspektiv får gehör i den egna organisationen eller hos andra samhällsinstanser.

En analys av hinder och möjligheter när det gäller tillämpningen av modellen bekräftar väl känd kunskap om betydelsen av såväl organisatorisk förankring och beredskap som ledningsstöd vid implementeringen av nya metoder eller arbetssätt. Det blir också tydligt det kanske ställs särskilda krav på organisatorisk förberedelse om BRA-modellen ska implementeras inom verksamheter med vuxna som primär målgrupp. Det behöver också finnas en grundläggande kunskap i hela organisationen om anhöriga barn och deras rättigheter för att det ska bli möjligt att rekrytera barn till BRA-insatsen. Under utvecklingsarbetet var en utgångspunkt att BRA-modellen ska vara så grundläggande att även av personal som inte är särskilt inriktade på barn ska kunna använda den. Piloterna menar dock att även om modellen är tydlig och enkel ställer exempelvis BRA-samtal krav på den som leder samtalen, och den förutsätter viss vana och erfarenhet att luta sig mot. Den utbildning i modellen piloterna genomgått får genomgående högt betyg, liksom stödet i förberedelse och genomförande av lägren. Kritiska kommentarer handlar mer om olika besked under projektet gång om exempelvis rekrytering till lägret. Det faktum att BRA framställs som en modell kan också vara något av en utmaning för dem som ska omsätta den i praktik, och det ställer krav på handledning från Barnhusets sida. Detta eftersom en del professionella, inte minst inom socialtjänsten, är ovana vid att arbeta manualbaserat. En del piloter uttrycker exempelvis en osäkerhet om de måste följa anvisningarna ”till punkt och pricka” för att de ska genomföra ”riktiga” BRA-samtal. En fråga för det vidare arbetet med BRA är att tydliggöra instruktionen till BRA-samtal och diskutera hur strikt denna måste följas för att det ska vara fråga om just ”BRA: Barns Rätt som Anhöriga”.

Helhetsbedömningen blir att detta är ett i många avseenden framgångsrikt utvecklingsarbete. Det material som ligger till grund för analysen tyder på att arbetet med BRA-samtal och läger lyckats uppfylla målsättningarna. Vidare har utvecklingsarbetet resulterat i en modell som framstår som lovande inte bara när det handlar om att informera anhöriga barn om deras rättigheter och kartlägga behov av vidare stöd, utan som även tycks kunna stärka barns känsla av sammanhang. När nu modellen är utvecklad blir det därför angeläget att på allvar pröva den i olika verksamheter, och att studera hur BRA modellen fungerar i jämförelse med andra metoder eller modeller för information och stöd till barn som anhöriga.

The aim of this article is to discuss some of the problems with the feminist theoretical concepts sex and gender and the distinction between them. The focus is on the American historian Thomas Laqueur's use of sex and gender and his concept of the one-sex model. In the critique of Laqueur and in the search for a more ''inclusive'' sex/gender concept, I draw primarily from the work of Lundgren and Kroon and their version of the concept of the symbolic body, which implies that it is impossible to distinguish between ''only'' body and the symbols of the body.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset startade 2011 ett utvecklingsarbete med namnet BRA, Barns Rätt som Anhöriga. Utvecklingsarbetet resulterade i en modell för samtal med barn: ”BRA-samtal”. BRA-samtal är en modell utformad för att stödja personal inom kommuner, landsting/regioner och idéburna organisationer i hur de kan gå tillväga när de uppmärksammar barns rätt till information, råd och stöd, när de är anhöriga. BRA-samtal är utformad med barnets anhörigskap som explicit utgångspunkt. Det gäller barn, som omfattas av bestämmelsen i hälso- och sjukvårdslagen 5 kap. 7 §, som har en förälder som med; ett missbruk, en psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, en allvarlig fysisk sjukdom eller som dör. Stiftelsen Allmänna Barnhuset har fortsatt att utveckla modellen och har bland annat anpassat den till situationen för barn i osäkra boendeförhållanden, inklusive barn i skyddat boende. Ett tillägg i bestämmelsen i HSL 2021 innebär att även barn som är anhöriga till våldsutövare inkluderas. Under förutsättning att den våldsutövande föräldern får någon form av hjälp eller behandling, ingår nu även våldsutsatta barn i målgruppen för BRA-samtal. Vid seminariet presenteras den version av BRA-samtal som anpassats för nya målgrupper samt resultat från två projekt: dels en pilotstudie av BRA-samtal för barn i skyddat boende, dels från EU-projektet ”Efter våldet” där ett där BRA-samtal implementerats på ett antal skyddade boenden runt om i landet. 

Efforts to promote the protection of and support to abused women have opened up for new understandings of children who see, hear or in other ways are exposed to violence in their families and its consequences. However, it is also clear that although women’s shelters and children’s rights organisations increasingly have come to share the understanding of children exposed to violence as subjected to violence and crime victims, there are also differences between these organisations: they take different social positions and social inequalities as their point of departure – children and age, and women and gender respectively. Furthermore, the situation is not the same in all of the Nordic countries. The paper draws upon a pilot project mapping the range of interpretative frames and strategies used in relation to the phenomenon of children exposed to violence by a selection of children’s rights and women’s shelter organisations in Denmark, Finland, Norway and Sweden. The empirical material consists of different documents and interviews with key persons from 10 organisations working at a national level. The paper explores the differences and similarities between different organisations and different countries when it comes to interpretative frames, organisational activities and strategies in relation to policy change, particularly as regards the criminalisation of children’s exposure to violence.

Changes to the Swedish family law that came into force on the 1^st of July 2006 aimed at introducing a more safety oriented approach to custody, contact or residence disputes where there is also a history of domestic violence. In the 1990s, a more gender sensitive and “holistic” approach to violence in intimate relationships was introduced in Sweden. In the wake of these developments, children who see or hear violence to a parent, typically the mother, have increasingly come to be defined as crime victims in their own right. It is argued that these developments are also a key to understanding recent changes in family law and policy on custody, residence or contact more broadly. A feminist framework for understanding violence in heterosexual relationships in combination with the redefinition of children who “witness” violence seem to have created a discursive opportunity structure enabling a shift in focus as regards violent fathers as parents, reaching into the area of family law.

From a sociological perspective, this chapter discusses how agency interventions in the lives of children involved in family disputes, could become as child-centred and child-friendly as possible. It is divided into two parts, the first focusing on child health in family disputes, and the second on children’s participation and perspectives. The discussion sets out the results of several empirical studies of children in contact with family-law services and identifies implications for policy and practice. On a policy level, the author describes a need to dissolve boundaries between family-law proceedings and child welfare. To reach that objective in practice, the issue of children’s participation is connected to risk assessments and how best to communicate with children. The author explains how both the principle of care and the principle of participation can be simplified, then applied in practice, in order to contribute to the child’s sense of security and coherence. It is further argued that children’s participation can be enhanced, drawing on research of how best to communicate with them. Finally, the chapter explores children’s actions beyond participation, noting that, the children interviewed in one of the studies, emphasized their right to decide for themselves.

Drawing upon a Swedish study of vulnerable children as social actors in family law proceedings this paper explores how children themselves approach and negotiate the issue of participation. The discussion is based upon thematically structured interviews with children whose father has been violent to their mother and who have met with social workers in the context of a legal dispute about custody, residence or contact. The analysis reconstructs how these children have dealt with encounters with social workers and to what extent they used the space for action they perceived that they had. What children are doing in this situation – that they all are somehow prepared for– can be seen as intentional at least to some extent. Therefore the concept of strategy seems appropriate: actions and non-action are chosen for a purpose. Children’s strategies are outlined and it is discussed how different child strategies may be linked to children’s perspectives on participation expressed in these interviews, and what these links between children’s perspectives and their strategies can tell us about children’s participation in the context of a difficult life situation. One tentative conclusion that can be drawn from the analysis outlined above is that this empirical material points in the same direction as some previous studies in the field. Children in the sample tend to place less emphasis on shared decision- making and stress the right to decide “for yourself”. This tendency can perhaps be linked to the experience of previous violence and/or oppression by parents (fathers) and /or oppression by social workers. Another observation is that it is children who describe explicit or implicit protest against the ways in which the conversations with them have been carried out, that are the children who almost exclusively draw upon the principle of participation when talking about this issue.

In this chapter, I argue that children’s voices and perspectives constitute a very fruitful point of departure in knowledge development in the field of intimate partner violence (IPV). Furthermore, that research and practice need to draw on a “double view” on these children as both objects for adults’ care, protection and support, and as social actors with their own perspectives, preferences and agendas.

First, I review the extent to which it is possible to identify current research on intimate partner violence focusing on children’s voices and children’s agency, and outline a typology of different kinds of research on children exposed to intimate partner violence, as well as the “double view” on children exposed to intimate partner violence.

Second, I discuss three different empirical areas to illustrate the point about possible knowledge gains. The first area is children’s exposure to intimate partner violence, specifically children’s ways of tackling their situation and experiences. This part of the discussion includes elaborations of the concept of “witnessing” or exposure to IPV, the relationship between the effects of exposure and children’s creation of meaning, and children’s agency. The second area is risk assessment and it is argued that such assessments must include not just immediate danger (or perpetrator dangerousness) but also the long-term risk associated with emotional violence, retraumatization or undermining of recovery, as well as the child’s sense of security. The third area is the critical assessment of support and treatment interventions, including perspectives on children exposed to IPV as services users, and to what extent their service user perspectives are included in the development and evaluations of interventions.

As in many other countries in the West, Swedish policy and law presupposes shared parenting and a high degree of parental co-operation after separation or divorce. Parents are expected to share the legal responsibility for the child and face-to-face contact is presumed to be in the best interests of the child. It was not until the new millennium that intimate partner violence was placed upon the policy agenda to any greater extent in the field of family law. The legislation has recently been revised with the aim of ensuring a higher degree of safety for both abused parents and children. The re-definition of children exposed to violence as crime victims seems to be a key to these changes. In many ways, the development regarding intimate partner violence represents a significant change of direction in Swedish policy in the area of family law. However, it is argued that policy makers need to pay more attention to the implementation of safety-oriented reforms. The discussion demonstrates how three social positions available for children in this context – the witness, the victim, and the competent participant – form a relational pattern full of tensions that creates challenges for everyday professional practice. The article highlights how the ambiguity in the perspective on children, constructing them as both ‘becomings’ and ‘beings’ may undermine policy intentions to create a higher degree of safety in the field of family law for this particular group of vulnerable children.

Aim: The paper discusses what the practices of family law social workers and school staff mean for children’s vulnerability and victimization at school (including preschool).

Background: While there has been considerable discussion of issues about child protection and the cooperation between school and social services in that context, studies on the intersection between school and family law proceedings seem virtually non-existent. This is also the case when it comes to family law proceedings, school and different forms of childhood adversity.

Methods: The analysis draws on a survey to 110 preschool managers and 110 school head teachers in two counties in Sweden, as well as qualitative interviews with school staff, individually or in groups (22 interviewees).

Findings: Victimizing practices range from staff neglect of children’s possible fear due to previous exposure to violence, and the invalidation of experiences of violence, to outright dangerousness as when staff exposing children and their abused mothers to risks for further violence. Not just the children who are the objects of a family law dispute are subjected to victimizing practices at school, but other children as well. A key example is when children with disputing parents are subjected institutional violence by social workers trying to enforce contact, and this is witnessed by other children.

Conclusion: The pattern of victimizing practices can be linked to institutional and professional hierarchies, as well as dominating discourses in the domain of education constructing domestic violence as a   problem of order affecting the collective, rather than as a threat to the rights of individual children.

While there has been considerable discussion of issues about child protection and the cooperation between school and social services in that context, studies on the intersection between school and family law proceedings seem virtually non-existent. This is also the case when it comes to family law proceedings, school and different forms of childhood adversity. An on-going study aims to fill this gap in knowledge and explores how family law proceedings in cases involving domestic violence impact on school and how school staff tackle the issue of domestic violence and family law. The paper discusses what the practices of family law professionals (social workers investigating the child’s situation) as well as school staff mean for children’s vulnerability and victimization at school. The analysis both concerns the children exposed to violence who are the objects of family law disputes, and the vulnerability of other children at school. The empirical material consists of qualitative interviews with school staff, individually or in groups (22 interviewees). The analysis shows that children’s vulnerability and victimization can be due both to actions by family law social workers and by school staff. The material includes examples such as children in a class becoming witnesses to one of their peers being collected by social services staff for contact visits with a previously violent parent, in spite of the child trying to resist this; or a previously violent father without right to contact turning up at school and the staff phone the mother (rather than the police), ask her to come to school and deal with the situation, and send the mother and the father – together with the child - from the school premises to resolve the situation. In cases with previous violence, these are quite problematic and dangerous practices. The paper discusses what implications practices like these have not just for the child concerned but also for the children at school more broadly when it comes to children’s sense of security and well-being. Finally, these practices are linked to dominating discourses in the domain of family law and school respectively.