Under 2021 och 2022 samarbetade socialjouren i Stockholms stad med Marie Cederschiöld högskola i ett pilotprojekt för att utveckla ett strukturerat och barncentrerat metodstöd för akuta risk- och skyddsbedömningar för våldsutsatta barn. Samarbetet initierades av socialjouren, med anledning av arbetet med Islandsmodellen i Stockholm. Den här rapporten redovisar genomförande och resultat från detta pilotprojekt, som alltså var ett första steg i utvecklingen av ett strukturerat stöd för professionella bedömningar av risk i akuta situationer av våld i familjer där det finns barn.

Marie Cederschiöld högskola fick 2019 i uppdrag att utvärdera insatsen skolsociala team. Syftet blev att titta närmare på hur teamen arbetar med de elever som blir aktuella för stöd och vilken typ av stöd som kan vara verksamt. Resultaten bygger på intervjuer och enkätsvar. De visar att en relativt stor andel av eleverna som får stödet har en fastställd neuropsykiatrisk diagnos och att de olika stadsdelarna har organiserat arbetet med skolsociala team på en mängd olika sätt när det gäller rumslig placering, graden av individfokus och teamsammansättning. Att arbeta för att skapa en ökad trygghet och studiero, samt ett arbete med en rad olika typer av stödsamtal är de arbetssätt som används i högst utsträckning. I de fall samverkan beskrivs ha fungerat bra har eleverna också lyckats nå upp till insatsens uppsatta mål. Personkontinuitet, tillgänglighet, förmåga att skapa en förtroendefull relation till den enskilde eleven, samt uthållighet i arbetet är andra framgångsfaktorer som framkommer och stämmer överens med tidigare forskning kring hur elevers motståndskraft kan stärkas. Därför talar mycket för att relationsbyggande med enskilda elever bör utgöra en grundpelare i arbetet med skolsociala team. Den generella utmaningen med den här typen av verksamhetsöverskridande samverkan kring elever med frånvaro blir att kunna definiera teamens yttre gränser och målgrupp, samtidigt som flexibilitet och stabila relationer kan upprätthållas.

Swedish and international research shows that social work intervention design is permeated by a plurality of discretionary actors, knowledge forms, and organizational conditions. Against this background, this paper presents the results of a national questionnaire survey that explored and compared the organizational conditions and knowledge base of intervention design in local public administrations in Sweden. The empirical material of this study was gathered through a questionnaire survey completed by managers in Swedish social services. The sampling method was stratified based on the number of inhabitants in the municipality where the local public administration unit was located. Sweden’s 290 municipalities were divided into four strata. The data were analysed by descriptive statistical methods and correlation analysis (Spearman). The study found social work intervention design to be permeated by a pluralism of knowledge forms and organizational conditions. However, managers described some knowledge forms as more significant than others for the choice and design of interventions: professional experience-based knowledge, research-based knowledge, and evidence-based knowledge were described as the most significant. Client knowledge and layperson knowledge were described as the least significant, while organizational knowledge, such as local follow-ups and evaluations, was described as having a moderate impact on intervention design. When it comes to administrative and organizational conditions, financial restrictions were not reported as a crucial factor for the choice and design of interventions, while legislation and procurement were reported to have a greater impact.

Background Research indicates that child welfare services reach out to children exposed to violence unequally depending on the child's social background, living conditions and violence type.

Objective Based on the notion of selective recognition of vulnerability and risk, this study explores which children CWS pursue to a complete child welfare investigation.

Participants and setting A register was set up including all children (n = 1764) between 7 and 12 years that were investigated for suspected exposure to violence by CWS in the municipality of the City of Stockholm, Sweden, in 2019.

Methods This cohort was systematically compared to demographic data and national self-report prevalence studies to explore possible biases regarding which children CWS investigates. Descriptive analysis, cluster analysis and logistic regressions were used.

Results The results confirm previous research that children exposed to violence have reduced access to material resources and inferior living conditions compared to non-exposed children. Physical abuse is more prevalent among boys of foreign backgrounds in stable, two-parent families residing in higher-status suburbs. Conversely, neglect is more common among children of Swedish backgrounds in low-income, single-parent households living in low-status suburbs. In comparison with self-reported prevalence studies, sexual and psychological abuse seem underrepresented in the study group, while neglect and violence in the family are relatively more frequently investigated compared to self-reported prevalence studies.

Conclusions The results indicate that CWS should develop its methods to reach certain vulnerable groups that are underrepresented for safeguarding and support, for example, girls exposed to sexual abuse.

A national Swedish project was followed in 12 municipalities aimed at youth aged 15–20 years. Neither police nor social services systematically used the indicators based on criminological research and proposed by national authorities. The police and social services thought they had more contemporary and holistic intuitive knowledge than any systematic indicators could provide. Despite implementation difficulties, the project was described as a success at the political level and widely dispersed. The specific and systematic image of early indicators provided momentum at the policy level. The local authorities welcomed the opportunity to reach a group considered difficult to manage.

Den här rapporten studerar och analyserar vad som kännetecknar de organisationer som studeras av forskare med hjälp av begreppet hybridorganisation. Rapporten är en del av forskningsprogrammet ”Styrning och reglering för olika organisationsformer” (STORM) som genomförs vid Score, Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms universitet. Med hjälp av en systematisk litteraturöversikt av befintlig forskning publicerad som artiklar i kollegialt granskade tidskrifter framkommer ett antal övergripande resultat. Majoriteten av artiklarna saknar en definition av begreppet hybridorganisation. Vidare är det långt ifrån alla organisationsformer som studeras med hjälp av begreppet hybridorganisation. Det är också främst organisationer som är verksamma i vissa länder och branscher som studeras. Även om antalet artiklar tilltar över tid verkar det också som att forskningsfältet utvecklas marginellt när det gäller förekomst av och kategori av definition eller typ av organisationsform som har studeras. En sammantagen slutsats är att det behövs mer forskning, till exempel av mindre uppmärksammade organisationsformer och i andra sociala sammanhang. Det behövs också fördjupade kvalitativa analyser av tidigare forskning.

Den här rapporten innehåller en processutvärdering av projekt Skarpnäckslyftet. Projektet har som syfte att genom samverkan mellan, privata, kommunala och statliga aktörer komma till rätta med allmänhetens upplevda otrygghet som relaterats till sysslolösa ungdomar i stadsdelen Skarpnäck i Stockholm. Projektets huvudsakliga målsättning är att öka känslan av trygghet för boende i området genom att verka stödjande för ungdomar och deras familjer. Ersta Sköndal högskola fick uppdraget att utvärdera projektet våren 2011 och avrapportering skedde hösten 2011. Uppdragsgivarna är dels Skarpnäcks stadsdelförvaltning och dels Stockholms stads utvecklingsenhet. Det övergripande syftet med den här formativa halvtidsutvärderingen har varit att stödja den fortsatta utvecklingen av Skarpnäckslyftet genom att definiera vad som görs och hur det görs.

Utvärderingen innefattar även jämförelser mellan Skarpnäckslyftet och stadsdelen Spånga Tenstas modell för samverkan när barn riskerar att utvecklas ogynnsamt, SamtidigtFörst. En jämförelse görs även mellan Skarpnäckslyftet och intentionerna för samverkan mellan myndigheter i regeringens förslag om sociala insatsgrupper (SOU 2010:15). Förutom att definiera projekt Skarpnäckslyftet tar rapporten upp ett flertal teoetiska aspekter av och förutsättningar för samverkan mellan människobehandlande organisationer så som socialtjänst, polis, skola, stiftelser och frivilligorganisationer när barn och unga på olika sätt riskerar att fara illa.

Tidigare forskning visar att strukturerade riskbedömningsinstrument kan ge stöd i att identifiera och värdera olika omständigheter som kan utgöra en risk för barnet. Flera av dessa instrument har visat sig effektiva för att förutse framtida våld och dödligt våld. De flesta av dessa instrument är dock tänkta att använda i utredningssituationer då man har relativt lång tid på sig att genomföra en bedömning och fatta ett beslut. Studier som rör bedömningar i akuta situationer är dock mycket sparsam. Föreliggande studie genomfördes i samarbete mellan Marie Cederschiöld högskola och socialjouren Stockholm stad 2021–2022. Forskare från Marie Cederschiöld högskola utvecklade ett bedömningsinstrument (iRiSkakut) anpassad till socialjourens akuta bedömningar av våldssituationer och undersökte sedan (genom exempelvis intervjuer, dokumentstudier, fokusgrupper) implementeringen av detta verktyg. Resultaten visar att majoriteten (91 %) av våldsärendena kommit in under en situation då föräldrar nyligen separerat eller det finns önskemål om separation. Resultaten visar även att majoriteten av familjerna är socialt isolerade (69 %). Barn har ingripit i en fjärdedel av ärendena och själv använt våld i sex procent av dessa. Gällande implementeringen av iRiSk akut så visar studien att det strukturerade stödet för inhämtning av information var uppskattat av samtliga intervjuade socialsekreterarna. Fördelar med användandet av iRisk-akut kan delas upp i tre kategorier: (1) större fokus på att samla in information, (2) större barnfokus, (3) mer standardiserad informationsinhämtning. Stödet för analys och bearbetning var inte lika uppskattat då det upplevdes för styrande och omfattande.

This study examines the causes behind the linguistic changes in the field of social vulnerability that in a Western European context has occurred the past three decades. The background of the study is the development where concepts as poverty, marginalization and underclass has declined in use while politicians and scientists today rather speaks in terms of social exclusion, advanced marginality and the Swedish term “utanförskap”. The research aim is justified by the fact that these concepts are used in social policy and thus has direct consequences for those described. The study resulted in three explanatory models on why the language around social vulnerability has changed; (1) Structural changes in society are creating new forms of social vulnerability, (2) New social theories and traditions of thought creates new perspectives on social vulnerability and (3) New concepts introduced by political intentions. Changes in material conditions and structures in combination with new social theories, in the transition between a modern and a postmodern perspective, created new concepts that came to be represented by politicians in Western Europe and North America. The meaning of the concepts has changed from describing people included in society, the majority of poor workers, to describing excluded minorities, excised from their civil rights. The linguistic changes has also meant a shift from one-dimensional to multidimensional terms, from a vertically illustrated the vulnerability to a horizontal one and to a greater focus on the process of vulnerability.

This article is based on a study that explored how social workers report the casework process of designing interventions for vulnerable families. Previous research has indicated that these processes often lead to disagreements between the involved actors, and the study explored the nature of these disagreements and various strategies used to reach consensus about the forthcoming intervention. The empirical case study was conducted through child welfare investigation units in Sweden. The analysis found five main causes of disagreements: intervention feasibility, problem formulation, costs, procurement contracts and external interests. In relation to strategies for establishing consensus, social workers reported five main strategies for seeking consensus: intervention adaptation, social workers and clients accepting each other’s proposals, reinforced arguments through peer support, accepting the client´s proposal and providing research support. Using theory on street-level workers’ use of discretionary power, the analysis indicates that social workers should first assume the role of a citizen agent where interventions are designed with the focus on client needs while rules and policy are relatively insignificant, followed by assuming the role of a state agent where they argue for the desired intervention that fits the bureaucratic context.

This article illustrates how the theory of institutional logics can be used for analyzing the identity of social workers and clients, focusing on people processing that precedes treatment (control access, assessment, and treatment deliberation, among others). The article has two research questions: (1) What identities of social workers and clients can be distinguished by institutional logics? (2) How are identities intertwined in practice (exemplified by well-established decision-making models such as evidence-based practice, family group conference, and government by voucher)? Identity is examined using institutional logics and the findings reported in the current body of social work literature. The article derives two conclusions. The first conclusion is that institutional logics can be used for distinguishing ideal type identities: three client identities, namely taken care of community member (community logic), active citizen (participatory democracy logic), and consumer (market logic); and three social worker identities, namely professional (professional logic), bureaucrat (State logic), and executor of management directives (corporation logic). The second conclusion is that identities and institutional logics coexist in well-established models for processing people and treatment deliberation, but the conditions for coexistence differ. For instance, evidence-based practice is characterized by segregation (a bureaucratic and a professional alignment have been separated from the original version of EBP), whereas family group conference and government by voucher are typified by assimilation (logics coexist with the core elements of original logics preserved).

In social work, the methods for achieving policy goals are often subject to local and case-by-case autonomy. This autonomy enables the design of interventions intended to meet policy goals to be negotiated between multiple actors, which are underpinned by diverse logics and interests and to be influenced by local organizational conditions. This article presents empirical findings from case studies taken from the child welfare departments of three Swedish municipalities, exploring how various patterns of reasoning (social workers’ own reasoning and their experiences of other actors’ reasoning) and local organizational conditions influenced the design of interventions. The study resulted in three findings: First, social workers mainly used collective experiences to formulate common approaches to intervention design proposals. Second, social workers’ intervention proposals were negotiated with various actors, whose focuses and interests differed, before being formalized, with clients mainly focusing on implementation feasibility and intervention needs, managers mainly focusing on procurement contracts and intervention costs, and laypersons mainly focusing on community interests. Third, the local availability and range of interventions constituted a considerable limitation for intervention design, since interventions to address recurrently identified client needs were frequently missing.

In social work, the methods for achieving policy goals are often subject to some degree of local and case-by-case autonomy. This autonomy enables the design of interventions to be negotiated between different actors, which are underpinned by diverse logics, interests, and knowledge-bases. This dissertation explores the reasoning behind social work intervention design. The study focused on how involved actors reason when they deliberate on which design to choose inindividual cases, including how different forms of knowledge and local organizational conditions affect the choice of design. The aim was to develop comprehensive knowledge about social work intervention design that is not limited to the influence of a single actor, knowledge form, decision-making model, or specific organizational condition. The study found that professional experiential knowledge and the local availability and range of intervention forms are the most significant factors shaping the design and customization of intervention. Furthermore, the study found that the local range of intervention forms is not based on professional analysis, but rather developed randomly and subject to managerial control. Client experiences can be significant if social workers assess their desires as credible and sustainable, or if clients are highly motivated or have had success in the past with the intended form of intervention. Several other factors of significance exist, but to a lesser degree or in a smaller proportion of the studied municipalities, such as financial constraints, the community interest of laypersons, and research findings. Regarding the use of research-based knowledge, there seems to be a decoupling between management and street-level. Social work managers described research-based knowledge,evidence-based practice, professional experiential knowledge, procurement, and legislation as the most significant factors of treatment deliberation.

Denna rapport undersöker tillit och legitimitet för beslut om insatser i socialt arbete, det vill säga de individbeslut där det bestäms hur man ska arbeta för att uppnå de målsättningar som eftersträvas. Enligt Socialtjänstlagen kan den lokala nivån bestämma vilka metoder de vill använda för att nå upp till de mål som lagen anger. Hur skapas då tillit och legitimitet för de insatsval som görs på den lokala nivån? En utgångspunkt för rapporten är att utredningar och bedömningar av sociala behov till stor del är en kunskapsdriven verksamhet. Kunskap gör att det går att underbygga ett beslut, där en insats premieras framför en annan, och att kunskap därmed är centralt för att skapa tillit och legitimitet för insatsval.

Ett av rapportens huvudresultat är identifikationen av fem olika kunskapsbaser som på relativt diversifierade sätt bidrar med tillit och legitimitet till val och utformning av insatser: nämndemannastyrning, professionalism, statlig kunskapsstyrning, brukarinflytande och organisationsstyrning. Rapporten visar, genom litteraturgenomgång och empiriska studier, att dessa kunskapsbaserna samexisterar och att enskilda beslutsprocesser karaktäriseras av en slags förhandling mellan olika aktörer och kunskapsformer involverade i beslutsprocessen. Samtidigt visar rapporten att Sveriges kommuner har lite olika inriktning gällande vilken form av kunskap som främst premieras: en kunskapsprofil premierar generaliserbar kunskap som vetenskap, EBP och organisatorisk kunskap; en premierar lokal kunskap från lekmän och brukare och en grupp av kommuner har en mer pluralistisk kunskapsprofil. 

Rapporten är indelad i fyra delar: en introduktion av tillit och legitimitet inom socialt arbete (del 1), en litteraturbaserad genomgång av olika kunskapstraditioner inom socialt arbete och dess relation till tillit (del 2), empiri från ett pågående nationellt forskningsprojekt om utformandet av insatser inom socialtjänsten (del 3), samt sammanfattning och diskussion (del 4).

The article presents a study on structured support for the professional assessment of emergent domestic violence in families with children. Data are presented on the development and study of a new structured support called iRiSk emergency, which was developed jointly by the authors of this article, and an emergency social work unit in Stockholm, Sweden. The model was developed from the iRiSk model, which, translated from Swedish, stands for ‘Interventions and Risk and Protection Assessments for children exposed to violence’. Structured support for emergency risk assessments is rare as existing instruments mainly focus on screening for violence and are not designed to guide professionals in situations of identified violence. The purpose of the research project is elaborated through two research questions: (1) Which information is needed for emergency assessments, and how can it be collected? (2) What are the specific preconditions of the child welfare service emergency work to be taken into account in terms of emergency risk assessments? The feedback from the social workers was that iRiSk emergency was flexible to use, decreased the risk of missing important risk factors and made the assessments more child-centred. The model appears to be a viable approach for enhancing the systematic evaluation and testing of structured support for emergency risk assessment in social work, surpassing the limitations of the current study.

Rikspolisstyrelsen fick i mars 2011 i uppdrag av regeringen att genomföra en pilotverksamhet med sociala insatsgrupper och i tolv kommuner eller stadsdelar initierades lokala pilotverksamheter under våren 2011. Målgruppen för sociala insatsgrupper är dels unga i riskzon att utveckla en kriminell livsstil och därmed riskerar att rekryteras till kriminella nätverk, dels unga som vill lämna ett kriminellt nätverk eller en kriminell livsstil. Enligt Rikspolisstyrelsens projektplan är de förväntade effekterna av pilotverksamheten att det ska utvecklas lokala samarbetsformer mellan polis och socialtjänst kring unga i riskzonen att utveckla en kriminell livsstil och att möjligheterna att identifiera denna målgrupp ökar. De mer långsiktiga målsättningarna med sociala insatsgrupper är att förhindra nyrekrytering till kriminell livsstil samt underlätta för personer att lämna ett kriminellt nätverk.

Slutsatserna från utvärderingen är att lokala samarbetsformer utvecklats i olika hög grad i samtliga pilotområden. Däremot har möjligheterna att identifiera unga i riskzonen att utveckla en kriminell livsstil inte ökat i någon större omfattning. Inget av de lokala projekten säger sig heller ha arbetat med den målsättningen. Gällande de mer långsiktiga målsättningarna är det för tidigt att uttala sig om sociala insatsgrupper medfört några effekter för målgruppen. Däremot går det att konstatera att de lokala projektområdena främst arbetat med målsättningen att förhindra nyrekrytering. Alla pilotområden har arbetat mot denna målsättning medan enbart sju områden arbetat med att underlätta för personer som vill hoppa av en kriminell livsstil eller ett kriminellt nätverk.

Om vi ser till regeringsuppdraget så ska utvärderingen belysa hur och på vilket sätt pilotverksamheten bidragit till att identifiera, stödja och hjälpa målgruppen. Utvärderingen visar att pilotverksamheten enbart i begränsad omfattning bidragit till att identifiera målgruppen. Däremot kan man konstatera att de lokala samarbetsformer som utvecklats har bidragit till att stödja och hjälpa personer i målgruppen genom det nätverk som konstruerats kring individerna.

Enligt pilotområdena är ett strukturerat samarbete kring enskilda individer ett effektivt arbetssätt med målgruppen. Kravet på samtycke och otillräckliga personella resurser påpolismyndigheten och i kommunerna har dock begränsat antalet unga som kunnat inkluderas i de sociala insatsgrupperna. I september 2011 var 23 personer deltagare i en social insatsgrupp. I maj 2012 var 91 personer deltagare. Kravet på samtycke har även gjort att vissa projektområden inte fått med den målgrupp man önskat, eller fått med få deltagare i projektet. Samtliga pilotområden har varit kritiska till målgruppen för pilotverksamheten, unga mellan 15 och 25 år, då man menar att brottsförebyggande arbete måste påbörjasinnan 15 år, och att underlätta för personer som vill hoppa av kriminella nätverk oftast har bäst effekt när de är äldre än 25 år eftersom de då själva är mer motiverade.

Bakgrund och genomförande: Med utgångspunkt i betänkandet Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15) har sociala insatsgrupper under det senaste decenniet utvecklats och spridits i landets kommuner som ett arbetssätt för att förhindra att ungdomar rekryteras till en kriminell livsstil och för att underlätta avhopp från organiserad brottslighet. Sociala insatsgrupper (ofta förkortat SIG) lanserades ursprungligen som en samverkans- eller samarbetsform mellan lokala myndigheter och organisationer, framförallt socialtjänst, skola och polis. Hur detta arbete är tänkt att bedrivas finns beskrivet i två nationellt vägledande dokument – ett från Rikspolisstyrelsen och ett från Socialstyrelsen. Idag ges SIG också i flera kommuner som en individuell behovsprövad socialtjänstinsats som i sig kan innehålla en eller flera insatser. Arbetssättet kan kort beskrivas som att polis och socialtjänst i ett första steg tillsammans rekryterar ungdomar som man bedömer lämpliga för att ingå i en social insatsgrupp. Därefter kopplas skolan och andra resurser i lokalsamhället in för att samordnade olika insatser riktade till den unge och eventuellt också dennes hemmiljö.

Ersta Sköndal Bräcke högskola har på uppdrag av Stockholm stad utvärderat arbetet med sociala insatsgrupper i Stockholm och i Botkyrka och Södertälje. Syftet med utvärderingen är att utveckla kunskapen kring sociala insatsgrupper som ett arbetssätt för att motverka en fortsatt kriminell utveckling bland ungdomar och unga vuxna. Utvärderingens fokus ligger på innehållet i insatsen social insatsgrupp, men utvecklingen från samverkans- och samarbetsmodell till behovsprövad biståndsinsats diskuteras också. Empiriskt har utvärderingen genomförts i form av två enkätstudier och två intervjustudier. Enkätstudierna avser dels arbetsprocesserna för SIG i Södertälje och Botkyrka och i åtta stadsdelsförvaltningar i Stockholm stad, dels vilka insatser deltagarna i SIG-grupper får jämfört med kriminella ungdomar som får andra insatser än SIG. Intervjustudierna omfattar dels socialtjänstpersonal inom SIG med syfte att få en mer fördjupad bild av arbetsprocessen, dels intervjuer med ungdomar som deltagit i SIG.

Slutsatser: Urvalet av ungdomar till SIG utgår i stor utsträckningen inte från en systematisk bakgrundsanalys av förekomsten av kriminella nätverk och individuella riskfaktorer kopplade till kriminalitet i kommunerna och stadsdelarna. Istället handlar det ofta om en kombination av oro från polisens och socialtjänstens sida och registeruppgifter om redan kända ungdomar med kriminell koppling. Hur denna koppling ser ut kan variera stort men handlar mer sällan om gängkriminalitet eller organiserad brottslighet. Två huvudgrupper kan särskiljas: äldre kriminellt aktiva ungdomar som begår brott av grövre karaktär, och yngre mindre kriminellt belastade som vistas i riskmiljöer. Att rekrytera de tyngst kriminella ungdomarna till SIG har visat sig svårt; bland annat på grund av att polisen är med och ett krav på samtycke till informationsdelning mellan involverade aktörer. Också mindre kriminellt belastade ungdomar kan vara svåra att motivera till en så pass omfattande insats som SIG kan vara.

Att urvalet av ungdomar till SIG ofta inte bygger på en systematisk bakgrundsanalys utan istället går mer direkt på redan kända ungdomar med kriminella kopplingar leder till en osäkerhet om vilka ungdomar som kan vara en optimal målgrupp för SIG – dels ur ett komparativt perspektiv kommuner och stadsdelar emellan, dels i förhållande till de ursprungliga intentionerna med SIG. 

Att SIG har utvecklats från en tänkt generell samarbets- eller samverkansmodell mellan i första hand polisen, socialtjänsten och skolan till att också vara en individuell behovsprövad socialtjänstinsats har i den aktuella utvärderingen fått två konsekvenser. En är att utvalsprocessen av ungdomar till sociala insatsgrupper är mindre samordnad och mer bygger på ”tips” från individuella medarbetare än vad som beskrivs i vägledningarna från Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen; och en annan att det har utvecklats ett tydligt salutogent perspektiv på arbetet med ungdomarna inom SIG. Tillsammans med ett aktörsgemensamt individanpassat stöd och att etablera ett engagemang som lever vidare efter SIG- insatsen, kännetecknar det salutogena perspektivet SIG som behovsprövad socialtjänstinsats.

Det salutogena perspektivet, ett aktörsgemensamt individanpassat stöd, och att etablera ett engagemang som lever vidare efter SIG-insatsen, särskiljer SIG som arbetssättet från andra för målgruppen aktuella insatser. En förutsättning för alla tre funktionerna är de återkommande myndighets- och aktörsövergripande samarbetsmöten som ingår i SIG som arbetssätt, liksom SIG-deltagarnas medgivande till informationsdelning. Mötena möjliggör överblick och koordination, en röd tråd genom hela stöd- /insatsprocessen. En viktig punkt är att mötena genomförs utifrån det salutogena perspektivet för att inte upplevas negativt, som rättegångsliknande från ungdomarnas sida. Något som lyfts fram som särskiljande för SIG jämfört med ordinarie klientarbete är också att samarbetet kan leda till att snabbare och smidigare få fram resurser till en viss individinsats. Utvärderingen visar samtidigt att utöver polisen och socialtjänsten, och i viss mån skolan, så deltar få andra potentiella lokala offentliga och privata aktörer i de övergripande samarbetsmötena.

Ett perspektiv som idag lyfts inom kriminologin när det gäller ungdomskriminalitet och individualprevention är att kriminalitet, snarare än att ses som kopplad till vissa individer, ska ses om ett inslag i en bredare social problematik som följer vissa grupper i befolkningen och som främst förekommer i socioekonomiskt utsatta bostadsområden. Forskningen pekar också mot att det är svårt att identifiera vilka ungdomar i en riskgrupp som kommer att utveckla en kriminell livsstil. En möjlig konsekvens av detta för arbetet med SIG är att urvalet av och fokuserandet på vissa ungdomar bör kombineras med olika former av resursskapande insatser till riskgruppen som helhet och till nyckelfunktioner i lokalsamhället. Eftersom polisens och socialtjänstens mandat och resurser är begränsade utanför de individuella insatserna så måste ett sådant arbete inkluderar såväl civilsamhällets organisationer och privata företagare som en väl fungerande offentlig service. Det handlar om att motverka segregation och att höja lokalsamhällets socioekonomiska status genom tillgång till grundläggande funktioner som bra bostäder och skolor, ett för breda grupper attraktivt fritids- och föreningsliv, en fungerande arbetsmarknad och möjligheter till egenförsörjning.

För att SIG ska kunna utvecklas ur ett individuellt perspektiv innebär den skisserade bilden ovan att ett bredare och över tid mer aktivt socialt nätverk än vad som idag ofta är fallet behöver etableras runt SIG- ungdomarna. Detta inte minst då SIG som arbetsform och biståndsinsats är tidsbegränsad. Bredden, långsiktigheten och lokalsamhällets betydelse för att stävja ungdomskriminalitet medför också att fler aktörer än idag måste involveras i såväl det kort- som långsiktiga arbetet för att vidmakthålla och förstärka en positiv individuell utveckling som kan ha påbörjats under SIG-insatsen. Det gäller såväl offentliga myndigheter som företrädare för det lokala civilsamhället. Det kan röra sig om att faktorer som praktikplatser, arbete, boende och fritidsaktiviteter behöver utvecklas för att skapa en materiell och social grund som kan stödja en fortsatt positiv utveckling efter att den formella SIG-insatsen är avslutad.

Social services are among the public policy areas criticized for lacking a reliable knowledge base to support professional as well as political ambitions and actions. This article contributes to the literature on knowledge perspectives in social service policies by studying and analyzing mechanisms that sustain a plurality of perspectives in the policies. The empirical material consists of knowledge perspectives in social service policies at the national level for child and family care and substance abuse treatment in Sweden between 1992 and 2015. Mechanisms that sustain a plurality of perspectives are identified with the support of an institutional logics framework. The main findings are that a plurality of knowledge perspectives. such as professional, scientific, and organizational, seems to be a permanent rather than temporary configuration; and that this permanent plurality is sustained by a set of mechanisms, including assimilation, blending, segregation, and contradiction. Despite this pluralism, there are few comments or guidelines in policy regarding the relationship between different knowledge perspectives. The findings suggest that more attention should be paid to the relationship between different knowledge perspectives and its impact on social work practice. In this, research and practice together need to support a development towards a more transparent professional acting.

Socialpolitiken och det sociala arbetet utformas i stor utsträckning i det lokala. Det är genom lokala beslut i socialtjänsten som samhällets insatser för utsatta medborgare formas i relation till behov, problem och målsättningar. Detta är inte sällan svåra beslut och de som omfattas av dem är i många fall särskilt utsatta på grund av exempelvis hög eller låg ålder, missbruk, funktionsvariation eller sjukdom. Därför är den lokala socialtjänsten också ett riksintresse och det finns en lång rad olika aktörer och strukturer på nationell nivå som påverkar beslutsfattandet i den. Dessutom tas beslut både i den politiska organisationen och utifrån en helhetsbedömning av en socialsekreterare. Sammantaget kan det vara svårt att överblicka allt som påverkar lokala beslut i socialtjänsten men i detta kapitel görs ändå ett försök.