Bengt Börjeson (1932-2012) var under nära ett halvt sekel en av de tongivande aktörerna på det sociala området i Sverige. Han stod för en radikal samhälls- och människosyn och en progressiv socialvård, för människornas skull.

Den 8 november 2014 hölls ett seminarium i Stockholm med rubriken ”Att förstå socialt arbete. Ett seminarium om Bengt Börjeson som forskare, praktiker och debattör”. I seminariet medverkade en rad medarbetare till Bengt Börjeson, på olika sätt verksamma inom det sociala fältet, både tidigare och idag. Bidragen i den här rapporten bygger på ett urval av anförandena vid seminariet.

From the point of view of ecological and attachment theory, professional and non-professional support persons can be an important link between young persons placed in Swedish residential treatment centres (RTC), their families, and staff at the centre. Through interviews with 23 support persons, the aim of the study is to explore characteristics of the relationship between support persons and the young person, and the support persons’ experiences of obstacles to and opportunities for treatment involvement at the facility. The findings show that most support persons describe an emotional relationship with the young person, while a few describe an instrumental one. Most support persons report limited opportunities for treatment involvement, mostly due to facility staff’s non-encouraging attitude, whereas a small group report positive involvement strategies from both staff and social welfare agencies. It is noteworthy that those reporting positive involvement opportunities already have access to the facility because of their professional relation to the residents (e.g. as social welfare officer in charge of the resident’s placement). The importance of staff encouragement of relations between support persons and residents during the RTC placement is discussed.

A strong therapeutic alliance between staff and juveniles (residents) in institutional settings is considered to be important for a positive treatment outcome. The article focuses on residents placed in coercive care in Swedish residential treatment centres (RTCs), and the aim is to explore obstacles and opportunities for establishing a therapeutic alliance between key staff members (KSMs) and residents in a one-year perspective. The key question is how residents view their KSMs’ personal involvement and active participation in their treatment process. Semi-structured interviews were conducted with twenty-thre girls and twenty-three boys placed in ten different RTCs, and follow-up interviews were conducted after one year. In accordance with the theoretical approach, it is hypothesized that the residents’ view of KSM involvement will be more positive in the one-year follow-up. Results from the first data collection show that more than half of the adolescents perceived their KSMs’ personal involvement as mainly negative. Between the two interviews, several had developed a more positive view of the KSMs’ personal involvement, while a large group did not display any change in attitude. Positive and negative institutional conditions and processes affecting the prospects for the development of a therapeutic alliance between residents and KSMs are discussed.

Det är väl belagt i internationell forskning att en pluralism av olika kunskapsformer och organisatoriska förhållanden påverkar val och utformning av insatser inom socialt arbete. I den svenska kontexten har det visat sig att dessa kunskapsformer och så kallade ramfaktorer kan framstå som svårförenliga eller till och med i konflikt med varandra. Samtidigt saknas det aktuella svenska studier som på en nationell nivå visar vilken utbredning och upplevd betydelse kunskapsformer och ramfaktorer har för kommunernas utbud och val av insatser. I artikeln presenterar vi en nationell studie av enhetschefers syn på olika kunskapsformers och ramfaktorers förekomst och betydelse för utbud och beslut om insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Artikeln bygger på data från en nationell enkät riktad till enhetschefer för ett urval av Sveriges kommuners barn- och familje- respektive missbruksverksamheter. Resultaten visar att samtliga undersökta kunskapsformer och ramfaktorer påverkar val och utformning av insats, men att vissa former mer framträdande än andra. Främst baseras val och utformning av insats på individuell erfarenhetsbaserad kunskap från yrkeserfarenhet och utbildning, snarare än kollektiv professionell kunskap. Vidare menar enhetscheferna att systematiska kunskapssammanställningar påverkar i högre utsträckning än enskilda kvalitativa och kvantitativa forskningsstudier inom vetenskaplig kunskap. När det gäller ramfaktorer visar studien att insatsens kostnad påverkar i mindre utsträckning än faktorer som tillgänglighet, ramavtal och lagstiftning.

A national Swedish project was followed in 12 municipalities aimed at youth aged 15–20 years. Neither police nor social services systematically used the indicators based on criminological research and proposed by national authorities. The police and social services thought they had more contemporary and holistic intuitive knowledge than any systematic indicators could provide. Despite implementation difficulties, the project was described as a success at the political level and widely dispersed. The specific and systematic image of early indicators provided momentum at the policy level. The local authorities welcomed the opportunity to reach a group considered difficult to manage.

Rikspolisstyrelsen fick i mars 2011 i uppdrag av regeringen att genomföra en pilotverksamhet med sociala insatsgrupper och i tolv kommuner eller stadsdelar initierades lokala pilotverksamheter under våren 2011. Målgruppen för sociala insatsgrupper är dels unga i riskzon att utveckla en kriminell livsstil och därmed riskerar att rekryteras till kriminella nätverk, dels unga som vill lämna ett kriminellt nätverk eller en kriminell livsstil. Enligt Rikspolisstyrelsens projektplan är de förväntade effekterna av pilotverksamheten att det ska utvecklas lokala samarbetsformer mellan polis och socialtjänst kring unga i riskzonen att utveckla en kriminell livsstil och att möjligheterna att identifiera denna målgrupp ökar. De mer långsiktiga målsättningarna med sociala insatsgrupper är att förhindra nyrekrytering till kriminell livsstil samt underlätta för personer att lämna ett kriminellt nätverk.

Slutsatserna från utvärderingen är att lokala samarbetsformer utvecklats i olika hög grad i samtliga pilotområden. Däremot har möjligheterna att identifiera unga i riskzonen att utveckla en kriminell livsstil inte ökat i någon större omfattning. Inget av de lokala projekten säger sig heller ha arbetat med den målsättningen. Gällande de mer långsiktiga målsättningarna är det för tidigt att uttala sig om sociala insatsgrupper medfört några effekter för målgruppen. Däremot går det att konstatera att de lokala projektområdena främst arbetat med målsättningen att förhindra nyrekrytering. Alla pilotområden har arbetat mot denna målsättning medan enbart sju områden arbetat med att underlätta för personer som vill hoppa av en kriminell livsstil eller ett kriminellt nätverk.

Om vi ser till regeringsuppdraget så ska utvärderingen belysa hur och på vilket sätt pilotverksamheten bidragit till att identifiera, stödja och hjälpa målgruppen. Utvärderingen visar att pilotverksamheten enbart i begränsad omfattning bidragit till att identifiera målgruppen. Däremot kan man konstatera att de lokala samarbetsformer som utvecklats har bidragit till att stödja och hjälpa personer i målgruppen genom det nätverk som konstruerats kring individerna.

Enligt pilotområdena är ett strukturerat samarbete kring enskilda individer ett effektivt arbetssätt med målgruppen. Kravet på samtycke och otillräckliga personella resurser påpolismyndigheten och i kommunerna har dock begränsat antalet unga som kunnat inkluderas i de sociala insatsgrupperna. I september 2011 var 23 personer deltagare i en social insatsgrupp. I maj 2012 var 91 personer deltagare. Kravet på samtycke har även gjort att vissa projektområden inte fått med den målgrupp man önskat, eller fått med få deltagare i projektet. Samtliga pilotområden har varit kritiska till målgruppen för pilotverksamheten, unga mellan 15 och 25 år, då man menar att brottsförebyggande arbete måste påbörjasinnan 15 år, och att underlätta för personer som vill hoppa av kriminella nätverk oftast har bäst effekt när de är äldre än 25 år eftersom de då själva är mer motiverade.

Bakgrund och genomförande: Med utgångspunkt i betänkandet Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15) har sociala insatsgrupper under det senaste decenniet utvecklats och spridits i landets kommuner som ett arbetssätt för att förhindra att ungdomar rekryteras till en kriminell livsstil och för att underlätta avhopp från organiserad brottslighet. Sociala insatsgrupper (ofta förkortat SIG) lanserades ursprungligen som en samverkans- eller samarbetsform mellan lokala myndigheter och organisationer, framförallt socialtjänst, skola och polis. Hur detta arbete är tänkt att bedrivas finns beskrivet i två nationellt vägledande dokument – ett från Rikspolisstyrelsen och ett från Socialstyrelsen. Idag ges SIG också i flera kommuner som en individuell behovsprövad socialtjänstinsats som i sig kan innehålla en eller flera insatser. Arbetssättet kan kort beskrivas som att polis och socialtjänst i ett första steg tillsammans rekryterar ungdomar som man bedömer lämpliga för att ingå i en social insatsgrupp. Därefter kopplas skolan och andra resurser i lokalsamhället in för att samordnade olika insatser riktade till den unge och eventuellt också dennes hemmiljö.

Ersta Sköndal Bräcke högskola har på uppdrag av Stockholm stad utvärderat arbetet med sociala insatsgrupper i Stockholm och i Botkyrka och Södertälje. Syftet med utvärderingen är att utveckla kunskapen kring sociala insatsgrupper som ett arbetssätt för att motverka en fortsatt kriminell utveckling bland ungdomar och unga vuxna. Utvärderingens fokus ligger på innehållet i insatsen social insatsgrupp, men utvecklingen från samverkans- och samarbetsmodell till behovsprövad biståndsinsats diskuteras också. Empiriskt har utvärderingen genomförts i form av två enkätstudier och två intervjustudier. Enkätstudierna avser dels arbetsprocesserna för SIG i Södertälje och Botkyrka och i åtta stadsdelsförvaltningar i Stockholm stad, dels vilka insatser deltagarna i SIG-grupper får jämfört med kriminella ungdomar som får andra insatser än SIG. Intervjustudierna omfattar dels socialtjänstpersonal inom SIG med syfte att få en mer fördjupad bild av arbetsprocessen, dels intervjuer med ungdomar som deltagit i SIG.

Slutsatser: Urvalet av ungdomar till SIG utgår i stor utsträckningen inte från en systematisk bakgrundsanalys av förekomsten av kriminella nätverk och individuella riskfaktorer kopplade till kriminalitet i kommunerna och stadsdelarna. Istället handlar det ofta om en kombination av oro från polisens och socialtjänstens sida och registeruppgifter om redan kända ungdomar med kriminell koppling. Hur denna koppling ser ut kan variera stort men handlar mer sällan om gängkriminalitet eller organiserad brottslighet. Två huvudgrupper kan särskiljas: äldre kriminellt aktiva ungdomar som begår brott av grövre karaktär, och yngre mindre kriminellt belastade som vistas i riskmiljöer. Att rekrytera de tyngst kriminella ungdomarna till SIG har visat sig svårt; bland annat på grund av att polisen är med och ett krav på samtycke till informationsdelning mellan involverade aktörer. Också mindre kriminellt belastade ungdomar kan vara svåra att motivera till en så pass omfattande insats som SIG kan vara.

Att urvalet av ungdomar till SIG ofta inte bygger på en systematisk bakgrundsanalys utan istället går mer direkt på redan kända ungdomar med kriminella kopplingar leder till en osäkerhet om vilka ungdomar som kan vara en optimal målgrupp för SIG – dels ur ett komparativt perspektiv kommuner och stadsdelar emellan, dels i förhållande till de ursprungliga intentionerna med SIG. 

Att SIG har utvecklats från en tänkt generell samarbets- eller samverkansmodell mellan i första hand polisen, socialtjänsten och skolan till att också vara en individuell behovsprövad socialtjänstinsats har i den aktuella utvärderingen fått två konsekvenser. En är att utvalsprocessen av ungdomar till sociala insatsgrupper är mindre samordnad och mer bygger på ”tips” från individuella medarbetare än vad som beskrivs i vägledningarna från Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen; och en annan att det har utvecklats ett tydligt salutogent perspektiv på arbetet med ungdomarna inom SIG. Tillsammans med ett aktörsgemensamt individanpassat stöd och att etablera ett engagemang som lever vidare efter SIG- insatsen, kännetecknar det salutogena perspektivet SIG som behovsprövad socialtjänstinsats.

Det salutogena perspektivet, ett aktörsgemensamt individanpassat stöd, och att etablera ett engagemang som lever vidare efter SIG-insatsen, särskiljer SIG som arbetssättet från andra för målgruppen aktuella insatser. En förutsättning för alla tre funktionerna är de återkommande myndighets- och aktörsövergripande samarbetsmöten som ingår i SIG som arbetssätt, liksom SIG-deltagarnas medgivande till informationsdelning. Mötena möjliggör överblick och koordination, en röd tråd genom hela stöd- /insatsprocessen. En viktig punkt är att mötena genomförs utifrån det salutogena perspektivet för att inte upplevas negativt, som rättegångsliknande från ungdomarnas sida. Något som lyfts fram som särskiljande för SIG jämfört med ordinarie klientarbete är också att samarbetet kan leda till att snabbare och smidigare få fram resurser till en viss individinsats. Utvärderingen visar samtidigt att utöver polisen och socialtjänsten, och i viss mån skolan, så deltar få andra potentiella lokala offentliga och privata aktörer i de övergripande samarbetsmötena.

Ett perspektiv som idag lyfts inom kriminologin när det gäller ungdomskriminalitet och individualprevention är att kriminalitet, snarare än att ses som kopplad till vissa individer, ska ses om ett inslag i en bredare social problematik som följer vissa grupper i befolkningen och som främst förekommer i socioekonomiskt utsatta bostadsområden. Forskningen pekar också mot att det är svårt att identifiera vilka ungdomar i en riskgrupp som kommer att utveckla en kriminell livsstil. En möjlig konsekvens av detta för arbetet med SIG är att urvalet av och fokuserandet på vissa ungdomar bör kombineras med olika former av resursskapande insatser till riskgruppen som helhet och till nyckelfunktioner i lokalsamhället. Eftersom polisens och socialtjänstens mandat och resurser är begränsade utanför de individuella insatserna så måste ett sådant arbete inkluderar såväl civilsamhällets organisationer och privata företagare som en väl fungerande offentlig service. Det handlar om att motverka segregation och att höja lokalsamhällets socioekonomiska status genom tillgång till grundläggande funktioner som bra bostäder och skolor, ett för breda grupper attraktivt fritids- och föreningsliv, en fungerande arbetsmarknad och möjligheter till egenförsörjning.

För att SIG ska kunna utvecklas ur ett individuellt perspektiv innebär den skisserade bilden ovan att ett bredare och över tid mer aktivt socialt nätverk än vad som idag ofta är fallet behöver etableras runt SIG- ungdomarna. Detta inte minst då SIG som arbetsform och biståndsinsats är tidsbegränsad. Bredden, långsiktigheten och lokalsamhällets betydelse för att stävja ungdomskriminalitet medför också att fler aktörer än idag måste involveras i såväl det kort- som långsiktiga arbetet för att vidmakthålla och förstärka en positiv individuell utveckling som kan ha påbörjats under SIG-insatsen. Det gäller såväl offentliga myndigheter som företrädare för det lokala civilsamhället. Det kan röra sig om att faktorer som praktikplatser, arbete, boende och fritidsaktiviteter behöver utvecklas för att skapa en materiell och social grund som kan stödja en fortsatt positiv utveckling efter att den formella SIG-insatsen är avslutad.

Social services are among the public policy areas criticized for lacking a reliable knowledge base to support professional as well as political ambitions and actions. This article contributes to the literature on knowledge perspectives in social service policies by studying and analyzing mechanisms that sustain a plurality of perspectives in the policies. The empirical material consists of knowledge perspectives in social service policies at the national level for child and family care and substance abuse treatment in Sweden between 1992 and 2015. Mechanisms that sustain a plurality of perspectives are identified with the support of an institutional logics framework. The main findings are that a plurality of knowledge perspectives. such as professional, scientific, and organizational, seems to be a permanent rather than temporary configuration; and that this permanent plurality is sustained by a set of mechanisms, including assimilation, blending, segregation, and contradiction. Despite this pluralism, there are few comments or guidelines in policy regarding the relationship between different knowledge perspectives. The findings suggest that more attention should be paid to the relationship between different knowledge perspectives and its impact on social work practice. In this, research and practice together need to support a development towards a more transparent professional acting.