Rapporten Tilliten till det svenska samhällskontraktet, skriven av Rebecka Andersenoch Lars Trägårdh, är ett viktigt bidrag från Fores till det alltför begränsade forskningsområdet om tillit.
Rapportens viktigaste slutsats är att Sveriges tillitsproblem i allra högsta grad är lokal, men riskerar att spilla över på det nationella om problemen förblir olösta. För att stärka lokalsamhälletilliten krävs det av politiken att säkra den fysiska närvaron av välfärdsinstitutioner över hela Sverige. Det gäller i synnerhet polisnärvaron som är central för människors känsla av trygghet. Studieresultaten visar nämligen att svenskarnas uppfattade trygghet och tillit är mycket starkt sammankopplat.
Tilliten till det svenska samhällskontraktet bidrar även med ett unikt Välfärdstillgänglighetsindex, respektive Välfärdsförtroendeindex, som i sin tur delas upp i fyra underkategorier: sjukvård, utbildning, äldreomsorg och polisväsende/trygghet. Rapporten tillför en översyn av välfärdssverige genom data från 49 kommuner, från Kiruna i norr till Malmö i syd.
Resultaten visar också att:
Människors säkerhet handlar om mycket mer än det rent militära. Därför är det är dags att överväga att införa allmän medborgartjänst för alla medborgare kring tjugoårsåldern.
Hoten mot dagens samhälle är betydligt bredare än det rent militära. Vi är väl medvetna om att civilsamhället gör stora insatser. Men än fler borde delta, skriver flera debattörer som vill att effekterna av någon form av medborgartjänst eller moderniserad värnplikt utreds.
Vilken roll spelar trossamfunden i det svenska samhällsbygget – är de medspelare eller motståndare? Tittar vi på den politiska diskussionen under 2000-talet är det inte lätt att förstå hur vi ska placera de religiösa aktörerna. Vi gav civilsamhällsforskarna Linnea Lundgren och Lars Trägårdh utrymme att diskutera saken utifrån sitt perspektiv.
Farsen Donald Trump har skapat ett framgångsrus hos Clinton och hennes anhängare – men Demokraterna har all anledning att i stället ägna sig åt självrannsakan, skriver historieprofessor Lars Trägårdh i en debattartikel.
I Sverige har vi valt att hantera invandringen och dess kostnader i offentlig regi. Men detta skapar politiska konflikter.
Svenska modellen står inför ett vägskäl, kanske avgjordes allt 2015, skriver professor Lars Trägårdh i artikelserien #Sverige2050.
För att EU ska kunna gå vidare och kontrollera sina gränser, fördjupa demokratin, skapa ett samhällskontrakt byggd på principen skatter in, sociala investeringar ut, så krävs att man överger den konfederala morasen, skriver gästkolumnisten Lars Trägårdh.
Snarare var Segerstedt en ganska typisk liberal nationalist för vilken just nationalstaten var en av liberalismens grundpelare, skriver gästkolumnisten Lars Trägårdh.
Idén om mänskliga rättigheter är ett ideal som få talar emot och många, med stor entusiasm, ansluter sig till. Och inte att undra på: vem vill ifrågasätta budordet om alla människors lika värde?
I globalisternas förenklade världssyn reduceras gärna Trumps väljare till vita rasister men hans valseger byggde på ett mycket bredare stöd än arga, äldre män med ett förflutet i Ku Klux Klan, skriver gästkolumnisten Lars Trägårdh.
The premise of this paper is that 'civil society' is a concept that is powerful precisely because it is always normatively and ideologically loaded and never politically innocent. The paper begins by laying bare the extent to which the central notions that inform the promotion of the 'non-profit sector' as well as the critique of the (welfare) state are ideologically embedded in an Anglo-American theoretical narrative, one which links civil society to unselfish, altruistic and communitarian virtues. Using Sweden's particular historical experience as an empirical case, the paper then puts forth an alternative, 'neo-Hegelian' theory of state–civil society relations, according to which civil society is first and foremost conceived of as the arena in which individuals and groups seek to advance particular political and private interests, to satisfy needs and desires and to realize hopes and ambitions. It pictures state–civil society as a dynamic, interactive and productive process, rather than as a counterproductive zero-sum game. The paper ends by making a few additional theoretical reflections based on the analysis of the Swedish case, fleshing out this account of the neo-Hegelian theory of state–civil society relations.