I dagens välfärdspluralism antar idéburna organisationer roller som gemenskapsbyggare, röstbärare och serviceleverantörer. Det socialpolitiska landskapet är under ständig förändring – något som påverkar kyrkan och dess diakonala arbete. I kyrklig diakoni ryms praktik och reflektion, teologisk och socialpolitisk. Hur gestaltas detta? Vilka verksamheter prioriteras, hur organiseras och leds det diakonala arbetet? Hur kan diakoni utvecklas som hela församlingens angelägenhet? Vad är diakonens roll jämte andra anställda och frivilliga medarbetare, i de dagliga verksamheterna och i gudstjänsten? I boken diskuteras hur diakoni med sina bibliska rötter kan förstås i dag, bland annat ur ett genusperspektiv. Mänskliga rättigheter är ett sentida inslag i det diakonala arbetet. I antologins tolv kapitel ges också historiska tillbakablickar både vad gäller välfärdspolitik och syn på fattigdom.

I den här artikeln vill Elisabeth Christiansson Drake och Helena Inghammar bidra med historieskrivning och reflektion, kring det teologiska ramverk som omger diakonatet och peka på ett behov av fortsatt och fördjupat teologiskt arbete med diakonatets identitet.

Berättelsen om Stora Sköndal rymmer ett stycke fascinerande svensk historia som inleds vid förra sekelskiftet – och utvecklingen fortgår än idag. Det började med en utbildning av diakoner för män, en grundsten till 1900-talets utbildning av socialarbetare, och med ett av landets första vårdhem för epileptiker. Författarna ger de stora dragen, men låter oss också möta enskilda öden. Vilka var de första diakonerna? Vad hade de för bakgrund och var i samhället kom de att verka?

Ersta diakoni har en fantastisk historia som sträcker sig över tre sekler. Med den här boken vill vi försöka ge en inblick i den verksamhet som bedrivits genom åren, och de människor som passerat revy, såväl medarbetare som patienter, boende och andra. Ersta har ofta gått före och visat vägen i det sociala och omvårdande arbetet, och funnits med i situationer där andra backat undan. Vad som alltid varit utmärkande för Ersta diakoni är långsiktigheten. Vårt diakonala uppdrag är detsamma nu som för över 160 år sedan: att se människan, att tjäna, lindra, bota, stötta och vara ett synligt tecken på Guds barmhärtighet. Även i en sekulariserad värld.

More than ten years ago important legal and formal changes took place in the Church of Sweden that made diaconia a necessary part of the congregatios obligation. This article repports a reserach project that studies the changes that possibly could evolve from these changes.

Omsorg och kärlek, empati och omtanke är grundläggande inslag i mänskliga relationer. Vi känner igen dem som autentiska uttryck i en personlig relation. Men vilka möjligheter har barmhärtighet och medmänsklighet att komma till uttryck i institutioner som är uppbyggda av lagar, regler och principer? Med andra ord, kan barmhärtigheten institutionaliseras, eller är en medmänsklig livshållning förbehållen personliga relationer? Detta är bokens ärende att utreda.

I 1900-talets socialpolitik har begreppet barmhärtighet blivit misstänkliggjort. Det har förknippats med en välgörenhet där den barmhärtiga gärningens objekt var en tacksam men undergiven mottagare. Hellre talar vi idag om rättighetsbärare. Bokens författare belyser barmhärtighetsidealet ur olika perspektiv och vill därmed bidra med en fördjupad och breddad diskussion om dess existensberättigande i dagens samhälle. Författarna hämtar sina exempel från diakoniinstitutioner, biståndsverksamhet och församlingarnas omsorgsinsatser, från historien och idag.

Frågorna berör dem som arbetar i människovårdande yrken, men också oss alla som lever med vardagliga medmänskliga åtaganden. Det gäller både våra nära relationer och mötet med en tiggande människa på gatan.

I boken medverkar Elisabeth Christiansson, Per Eckerdal, Mats J. Hansson, Stig Linde och Linnea Lundgren.

Svenska kyrkans diakonala uppdrag är att bistå och stödja människor i särskilt utsatta livssituationer. Stockholms stift står inför en situation där behovet av och förväntningarna på Svenska kyrkans diakonala arbete blir allt tydligare samtidigt som förutsättningarna för stiftets 56 församlingar/pastorat att utöva det grundläggande diakonala uppdraget förändras. Stiftet står inför numerärt märkbara pensionsavgångar bland stiftets diakoner, samtidigt som svårigheterna att nyrekrytera diakoner till tjänster är påtagligt. Ett antal diakoner har valt att gå i förtida pension eller att lämna sin församlingstjänst för arbete utanför Svenska kyrkan. Samtidigt synliggör denna utmaning andra, mer djupgående problemområden som Stockholms stift har att hantera. Den här rapporten presenterar resultaten från en studie som analyserar den församlingsdiakonala verksamheten i Stockholms stift utifrån frågor om det diakonala arbetets styrning, ledning och organisering samt om diakonernas kompetens, arbetssituation och rekrytering. Studien har genomförts som tre delstudier. Dessa delstudier tar, utifrån olika perspektiv, tillvara de erfarenheter och kunskaper som finns såväl hos dem som är ”brukare” av diakonernas stöd, konfidenter som samtalar med diakoner, som hos diakonerna själva samt hos personer på ledningsnivå inom Stockholms stift. Studien har genomförts på uppdrag av stiftsstyrelsen i Stockholms stift under 2016/2017.

Många diakoner uppfattar liturgiska uppgifter som centrala och identitetsskapande. Men i kyrkohandboken saknas stöd för att de utför dessa uppgifter just för att de är diakoner. Om inte diakonatets identitet arbetas igenom, riskeras teologisk anonymitet.