Reading for enjoyment in school can be an act of subjective pleasure and thrill for the individual reader or listener, yet it also has an intersubjective dimension which is of educational importance.  When students engage in communication with the surrounding, for instance verbalizing the reading experience in discussions or writings, its meaning is altered in ways which may be of fundamental importance for the development of the self/identity of the student (M. von Wright 2000). Classroom discussions and paper writing are the most common ways of dealing with the reading experiences, but they tend to rely on didactic traditions and habits that seldom challenge the students – or teachers- but rather keep the classroom in a safe order (see e.g.  E. Hultin 2006; G. Molloy 2003).

The paper deals with the educational role of ‘reading for enjoyment’, and it focuses on the possibility for student’s to freely play with their imaginations and to share them through creative action in the classroom. 

The aim of the paper is to outline a basis for a coming study on the subject. True ‘reading for enjoyment’, so we argue, comprises of several dimensions such as the subjective imaginative play with roles and identities and the intersubjective creative action where these may be verbalized and “tried” and their meaning confronted.  This, in turn, raises several questions about school practice: Can students claim space within the narrow genres of the classrooms in secondary school? Is it reasonable to think that this is a wider question of human flourishing, or is it foremost just a practical question of didactic arrangements?

Inom pedagogiken och den (svenska) pedagogiska forskningen talar man sällan om ”det Goda”. Kanske beror det på att ”det Goda” ofta (miss)uppfattas som ett begrepp som uttrycker något universellt, givet och utifrån bestämt, och därigenom som problematiskt för ett vetenskapsområde som både undersöker ett föränderligt fält av utbildningspolitiska frågor och bidrar till utvecklingen av normativa pedagogiska och didaktiska teorier – men som samtidigt ställer krav på ”evidens” och ”objektivitet”. De filosofiska frågorna om godhet och det Goda hänför sig vanligen till etiken och teologin, och åtminstone den svenska pedagogikens huvudådra markerar gärna högljutt sitt oberoende av såväl moraliska, metafysiska som teologiska spekulationer. De mer eller mindre implicita värderingarna i forskningen diskuteras visserligen ofta, men snarare i metodologiska termer av normativitet och objektivitet. Likväl förekommer en påfallande nära relation mellan den pedagogiska forskningens frågor och utbildningsväsendets styrning. Denna närhet handlar emellertid inte om att forskningen skulle skapa ett igenkännande av fenomen som är relevanta för lärare och skolväsen, snarare handlar det om att pedagogisk och samhällsvetenskaplig forskning levererar auktoritativa synpunkter på ”den goda utbildningen”. Jag menar att i den mån som vi ser pedagogiken som ett politiskt-moraliskt forskningsområde så finns det skäl att problematisera frågor om det Goda och godhet.

Jag berör några av de uppfattningar om ”det goda” som har uppmärksammats av forskningen och samtidigt styr delar av dagens utbildningspolitik och lärarutbildning, såsom strävan efter att ”bejaka mångfald”, ”inkludera alla”, ”skapa samförstånd” och se ”det unika” i var och en. Dessa problematiserar jag som pedagogikens artikuleringar av ”den goda demokratin” – en värdering som riskerar att motverka sitt eget syfte emedan den, i likhet med ett flertal andra värden som förs fram som ”pedagogiskt goda”, baserar sig på en outtalad och problematisk värdemonism. Denna värdemonism omfattar antagandet att alla ”egentligen” vill samma goda, eller åtminstone skulle vilja det om de fått en ”vettig bildning” och ”rätt information”. Jag ifrågasätter därigenom också akademins rädsla för att tala om moraliska frågor kring rätt och fel i pedagogiken och aversionen mot att diskutera strävan efter det (pedagogiskt) goda. Det skapar en grogrund för ensidig ”teknisk och rationell godhet” baserad på en tilltro till en neutral utbildning där i princip alla ”goda” värderingar - exempelvis deliberativ demokrati - kan inlemmas och småningom omfattas av alla förutsatt att de presenteras på rätt sätt. Det goda blir då underordnat det redan givna och rätta, styrt av den monistiska tanken att våra värderingar sist och slutligen bottnar i en för alla gemensam grund och ytterst strävar mot ett för alla gemensamt mål. (jfr Susan Mendus 2006; Isaiah Berlin)

Att uppfatta något som gott innebär inte att man behöver uppfatta det goda som gott för alla och alltid: Det moraliska är i mitt perspektiv varken universellt eller ontologiskt grundat (jfr Raymond Gaita 2004). Däremot menar jag att det är viktigt att pedagogiken problematiserar frågor om godhet och det goda utan att för den skull komma fram till ett svar. Jag för fram tanken att det goda inte kan förväntas ha en källa, snarare flera: Pedagogisk forskning och undervisning utan etiskt intresse och moraliskt allvar riskerar att reducera utbildning till en instrumentell verksamhet och göra läraren till en perifer figur som endast upprätthåller undervisning präglad av drillning och likriktning.

Åren 2008-2009 genomfördes ett forskningssamarbete, kallat VIVA-projektet, mellan Örebro universitet och Örebro kommun i syfte att belysa barns möjligheter till delaktighet, inflytande och välbefinnande i grundskolan. De teoretiska utgångspunkterna hämtades i intersubjektivitetsteorin och det relationella perspektivet (von Wright, Vad eller vem, Daidalos 2000), och materialet insamlades genom deltagande observationer, intervjuer, videodokumentationer och dokumentstudier. Denna skrift redogör för projektet i sin helhet och fördjupar därefter de frågor som blivit framträdande i de deltagande observationerna i grundskolans klassrum, åk 2-5. Följande frågor är i fokus: Vad innebär barns rätt till inflytande och delaktighet? När sker inflytande och delaktighet i undervisningen? Hur ter sig den pedagogiska situationen med dess asymmetri och paradoxer? Hur bidrar den yttre styrningen till att stödja inflytande, delaktighet och välbefinnande genom skolans planer, kommunens dokument mm. Resultaten problematiseras med hjälp av konkreta exempel.

Bland de viktigaste resultaten kan nämnas att det i dagens klassrum är svårt för elever att få komma till tals och få erkännande som personer som kan något, och att lärarnas sätt att bemöta eleverna har avgörande betydelse för att genuint inflytande och delaktighet ska uppstå och för att den pedagogiska situationen ska stödja deras välbefinnande. De kommunala styrdokumenten, den ökade fokuseringen på elevers eget arbete och individuella utvecklingsplaner tenderar att skapa oro och förvirring snarare än ökat lärande: individualiseringen riskerar att motverka barns rätt till inflytande och delaktighet. Eleverna föreslås visserligen ofta komma med initiativ, men varken skolan, lärarna/personalen eller den pedagogiska situationen i sin nuvarande utformning förmår ta vara på dessa initiativ - och i praktiken fostras eleverna till följsamhet. Såväl lärare som elever sjuder av vilja och lust till lärande och delaktighet, men situationens yttre och inre villkor motarbetar detta. Lärarna behöver återfå greppet om pedagogiken och det kan inte ske genom direktiv utan kräver ett inre pedagogiskt arbete.

Narrative imagination, as MarthaNussbaum (1996) discusses it, is ``the abilityto be an intelligent reader of another person'sstory'', an ability tied to being a democraticand cultivated world citizen, one whounderstands the lives of others. Narrativeimagination does not only need knowledge andlogical reasoning but also love and compassion.This article argues that in order to be agenuine tool for democracy, narrativeimagination and consciously taking theperspective of others has to be based on anunderstanding of humans as basicallypluralistic, as homines aperti. Criticalexamination and reflection should be broughtcloser to the lives we live and confront ourhabits and implicit values in order tocultivate us as humans so that we are genuinelyaffected and touched.

Different conceptions of the subjectivity and selfhood of students scant little attention in teacher education today, yet they are central in any educational situation. The understanding of the condition of human subjectivity makes some educational perspectives and practices more intelligible than others. Still, neither teaching nor learning can be reduced to an anthropology or theory of human growth; education is always a “here and now situation” in a threefold relation between the educator, the student and the world (e g a subject). This article discusses the role of different conceptions of subjectivity, and shows how intersubjectivity plays a role in the experiences that students have in school. It also deepens the question of teacher authority and novelty in teaching. First, three different aspects of human subjectivity are pointed out, and with these in mind, teacher influence and the possibility of novelty in the educational situation is discussed. It is argued that the self, the ego-organism of each student, should not be a target for teacher authority, and that novelty appears in an intersubjective sphere. An understanding of subjectivity as manifold shows how an open and creative environment of teaching and learning with novelty and surprises can come about.

This article discusses the encounters between the changing expectations on the teacher role, teacher education and Swedish student teachers' beliefs about their role as teachers, with special emphasis on the socialisation process of the pupils and the teacher's possible influence on it. The discussion is based on two empirical studies among Swedish compulsory school student teachers (M. von Wright, (1996) Propedeusis? Om motet mellan lärarstuderande och lärarutbildningen, in: Grundskollärarutbüdningen 1995. En utvärdering. Högskoleverkets rapportserie 1996:1 R.; M. von Wright (1997) Socialisationsprocessen. Metaforer och synsätt hos blivande lärare. Licentiatuppsats. Lärarhögskolan i Stockholm). The results show that student teachers when they enter their education on the one hand tend to carry with them explicit expectations which strongly reflect the values of what is considered pedagogically correct. At the same time students express implicit beliefs and underlying conceptions of human development, which in many cases are incoherent. During teacher education the pedagogically correct beliefs might become replaced, but implicit beliefs as affinity to certain pedagogical discourses are not changed or brought to awareness unless they are seriously challenged and problematised. Yet these beliefs direct the students' attention. Changing demands on the teacher role bring about expectations on a shift in thinking about teaching and learning. Teacher education and educators can play important roles in making the students aware of their everyday beliefs and eventually change them.

This article elaborates on a view of human subjectivity as open and intersubjectively constituted and discusses it as a presupposition for student's participation in educational situations. It questions the traditional persistent concept of subjectivity as inner and private, the homo clausus, which puts self realization before recognition of the other and individual cognition before mutual meaning. From the perspective of homo clausus participation is thus limited to mere situated activity. A concept of human subjectivity as open and plural, homines aperti, makes it possible to conceptualize educational situations relationally and to take the in-between as point of departure for understanding pedagogical relationships. Participation can then be understood in terms of involvement in meaning making, knowledge construction and mutual will formation. The relevance of analyzing discrepancies between concepts in educational theory is that they direct our interest and our attention differently. This is also how theoretical understandings work in the praxis of teaching; teachers' actions are certainly not guided by their theories, but their conceptions about such basic issues as subjectivity and self (what is a pupil?) make some actions and decisions seem more intelligible than others. 

Authority, love and mystery are three small words that capture the essentials of pedagogy - so I will argue. They tell us about our connection to the world, including each other, yet they are shunned in educational discourse. The aim of my paper is to unfold the relation between these conceptions, and to critically discuss their implications for the pedagogical relation between teachers and young students (children) and locate it within a topographical perspective, in a ‘pedagogy of place’, following Lars Løvlie (2007). Today we seldom join love to education and schools. Love is a general name of the quality of attachment, but love is also capable of infinite degradation and is the source of great errors – yet, when it is even partly refined it is the force that “joins us to the world through Good” says Iris Murdoch (2001). So understood, love can be part of the ‘architecture’ of education. Educators’ responsibility for the world takes a specific form of authority in schools. Hannah Arendt (1993) argues that the school is by no means the world and must not pretend to be, and that the educator stands in relation to the young, as a representative of the world. An implication of her argument is that the task of the educator is to show the world to the students, not to translate it or explain it, but also not to change or explicate the students. Following these thoughts I conclude that for an educator in school, different from politics, to love the world is to accept the world, and to love the students is to accept them and to refrain from wanting to change them- and refraining from wanting to prepare them for changing the world in a particular and predefined way. What, then, is the place for mystery, the third shunned essential of pedagogy? To put it shortly; I question the established belief that schools can - or even should - respond to the ideal that everything can and ought to be illuminated and measured; recognizing mystery may allow students to be persons in their own right.

Vem en annan människa är berättar hon genom tal och handling, i mötet med andra människor, menar filosofen Hannah Arendt. Du kan endast bli och vara dig själv i mötet med andra.