The term "Islamist" and the way it is used has gained a decisive importance for the discourse on Muslims and Muslim organization in Sweden. This paper is an analysis of how the term “Islamist” is used in six official texts from the department of Psycological Defense at the Swedish Authority for Civil Contingencies (from 2022 the Authority for Psycological Defense). Here, we examine the concept of Islamism through a critical discourse analysis based on a previously performed thematic analysis of six texts produced within the departments knowledge project on Islamist information influence in Sweden, 2017-2022. We show that the term "Islamist" is used fluidly in the examined texts. A precisely defined, anti-democratic and dangerous ideology of “Islamic hooliganism” is defined as entirely distinguished from “ordinary Muslims”, and yet applied to very broad swathes of the population, including people with a Muslim identity, or people who are motivated by their Muslim faith to perform charity work.

We have found that, as a result of a plastic and rhetorically malleable conceptual definition, the examined texts have formulated a larger narrative about Islamism in Sweden as virtually synonymous with Muslim organization in general. Islamism is depicted as something foreign, as well as physically, socially, and ideologically threatening, incompatible with democracy and therefore something that needs to be monitored and defunded. The term Islamism thus becomes a tool to defund Muslim organizations and deplatforming Muslim individuals from the public sphere.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka vilken betydelse etniska föreningar i Norra Botkyrka har och vilka funktioner de bör fylla, enligt deras representanter. 

Bakgrunden är att svenskt föreningsliv och folkrörelser är bland de starkaste i världen och dess nytta för demokratin ofta lyfts fram av offentliga sektorn. Att de ska kunna stärka demokratin bygger dock på att de kan agera självständigt och få utrymme att arbeta utifrån sina egna principer. Därför är det centralt att undersöka vad dessa civilsamhällesorganisationer själva vill och vad företrädare för dem uppfattar vara deras roll och funktion. Botkyrka och dess föreningsliv tjänar som exempel på detta. 

För att undersöka denna betydelse har jag gått igenom ett antal tidigare forskningsrapporter kring dels etniska föreningar och dels det civila samhället i stort och beskrivit de kategoriseringar som använts i dessa rapporter. Jag har också genomfört ett 40-tal intervjuer med aktiva i etniska föreningar, tjänstemän och politiker. 

Resultatet är att företrädarna anser att föreningarna har en väldigt central betydelse för både lokalsamhället och för de enskilda medlemmarna inom en rad områden. Som servicegivare; att guida och tolka åt sina medlemmar och att på andra sätt ge dem bättre möjligheter att åtnjuta sina rättigheter, för att stärka demokratin; som röstbärare, stärkare av ett politiskt självförtroende och att ge en positiv bild av den etniska gruppen generellt och slutligen som motvikt till det omgivande samhället; att erbjuda en alternativ identitet och alternativ till vissa samhälls- och familjestrukturer. 

Mina slutsatser är att de kategorier som skapats specifikt för etniska föreningar har varit mindre användbara för att tolka min empiri än mer generella kategoriseringar för det civila samhället i stort. Filip Wijkströms grundläggande kategorisering i röst och service som jag använt mig av har fungerat väl, men har haft vissa brister. För det första har ingen förening passat in i den ena av dessa kategorier, istället har samtliga mina informanter menat att deras förening bör och har bägge dessa funktioner. Lisa Kings första tre kategorier bidra till social integration, ekonomisk betydelse och produktion av samhällsservice å ena sidan och fjärde kategori politisk eller demokratisk roll å andra sidan har varit värdefulla för att bryta ner Wijkströms kategorier och förklara dessa funktioner närmare. Kings femte kategori motvikt var så pass viktig för mina informanter och samtidigt skild från röst och service att den fick utgöra en egen i sorteringen av min empiri. 

Även Roberto Scaramuzzinos beskrivning av den offentliga sektorns normativa syn på etniska föreningar som ideella konsulter och producenter av välfärd återfinns i mitt material, där mina informanter protesterar mot dessa förväntningar. Liksom Robert Putnam och Markku T Hyyppäs teorier om socialt kapital som funktion. Föreningsföreträdarna anser att deras föreningar står för detta sociala kapital och att det är en viktig mekanism för flera av de nyttor som företrädarna anser att föreningarna ger och bör ge till medlemmarna och samhället i stort. 

De senaste åren har begreppet “civilsamhällets demokratiska utrymme”börjat användas mer frekvent i Sverige. Det finns dock ganska lite forskning på området utifrån en svensk kontext och det kan som verksam i civilsamhället vara svårt att veta i vilken ända en ska börja läsa. Vi bad därför Anna Ardin, doktorand på Ersta Sköndal Bräcke Högskola, att ge oss en teoretisk ram för vad civilsamhällets demokratiska utrymme egentligen är.

Att som kyrka stå på de förtrycktas sida. Att som församling försöka ge en röst åt dem som ingen lyssnar på. Att som troende kristen påtala systemfel och protestera mot förändringar som påverkar människor negativt. Att bråka när nödvändiga förändringar inte sker. Det är det som kallas politisk och profetisk diakoni.

Trots att det finns svårigheter och motstånd finns det gott om politisk diakoni som redan bedrivs genom församlingarnas vardagsarbete. Många arbetar både profetiskt och politiskt utan att ens reflektera över det. I den här boken vill Anna Ardin synliggöra och fördjupa dessa insikter. Boken är tänkt att fungera som en ingång till ämnet och ett underlag, inte minst för diakoner och församlingar, att fortsätta diskutera diakonalt arbete och diakonala strategier.

I boken medverkar även Jon Bergeå, Aynur Isayeva, Klas Corbelius, Joe Frans, Göran Greider, Åke Göransson, Camilla von Heijne, Petter Jakobsson, Lennart Renöfält, Amelie Roolf, Pär Axel Sahlberg, Elisabeth Sandlund, Annika Spalde och Leif Tullhage.

What will happen in Cuba after the Castro regime is a perennial question in discussions about Cuba. Of course this is difficult to answer with accuracy, but one can identify trends that indicate likely outcomes. An interesting element in this discussion of what a post-Castro Cuba would look like is the role that the current opposition would play in a probable transition to democracy. There are several dissident groups in Cuba that call themselves political parties and who have adopted traditional western ideologies. It is likely that this Cuban opposition will play a defining role in a post-transition, especially if it has a common ideological base and some democratic experience. This study is an actor-centered investigation of the preconditions of a multi-party system in Cuba; if the opposition parties have internal democracy and if their members are tied to each other ideologically. The study involves interviewing leaders and members of four of the most important of these social democrat, liberal and Christian democrat parties. The conclusion is that the parties do have a more or less democratic systems set up and to a certain extent do they also follow these democratic rules. The internal democracy nevertheless has serious faults in three parties, for example that the leaders have too big possibilities of not following the statutes, and in the fourth case it works in practice similarly to what they claim to be rejecting, that is similar to the system the Cubans call caudillismo and often accuse Castro to employ. This diminishes the possibilities for these parties to lead Cuba towards a social and liberal democratic development. On the other hand, this study concludes that because these political parties have well-developed ideological bases there are possibilities that they will become an alternative political elite and an important factor for the progress after a transition from Castroism.

Runtom i världen försöker en auktoritär etnonationalistisk rörelse väcka misstro, vrede och hat mot demokratin och civilsamhället. Debattklimatet har hårdnat, och det offentligasamtalet har brutaliserats.

Den här boken analyserar tio tekniker som används för att angripa och underminera demokrater. Alla som vill värna det öppnasamhället behöver förstå dem.

Vilka är dessa tekniker? Och varför har de varit så effektiva?

Svenska folket tillhör världens mest engagerade. Bara USA, Norge och Holland kan mäta sig med Sverige när det gäller obetalda insatser i det civila samhället. Av regelbundna mätningar framgår också en växande, inte avtagande, frivillighet i samhället. Det frivilliga sociala arbetet betyder mycket för välfärden. Det är viktigt att säga. Men denna bok handlar om utförarrollen, om ideella organisationer utan vinstsyfte som erbjuder tjänster på en offentlig marknad. Vår ambition är att visa vad de tillför – och vad som hindrar att de är större och fler. Vi vill också undersöka om de har mål och skarpa idéer för tillväxt, expansion och storskaliga välfärdsprojekt.

Boken tar avstamp i forskning om och politik för det civila samhället. Vi beskriver omfattningen av ideella aktörers närvaro på välfärdsmarknaderna och diskuterar deras särdrag i förhållande till andra utförare. 

“Islamophobia in Sweden: National Report 2022” presents an overview of rapidly growing Islamophobia in the broader Swedish context, including an increasingly arbitrary securitization of Muslim civil society groups and organizations, as well as increased anti-Muslim radicalization in online spaces and platforms. In recent years, Islamophobic narratives have quickly entered the political mainstream as political parties and media outlets across the spectrum have engaged in securitization of the Muslim presence in Sweden and calling for increasingly draconian measures against Muslim minorities. A noteworthy new level in anti-Muslim rhetoric was set in the spring of 2022, when the Christian Democratic Party leader called for police to shoot more “Islamists” following riots responding to an anti-Muslim farright Danish extremist burning the Quran.2 As the conservative parties have started cooperating with the previously overtly fascist Sweden Democrats, a long and ongoing history of aggressive Islamophobic rhetoric and politics risk becoming legitimized to many voters. Local politicians’ attempts to regulate traditional Muslim women’s garments have largely failed as courts overrule them with reference to the Swedish constitution. A small but influential group of thought leaders, consisting of a network of politicians, journalists, and academics, has become important for the development of Islamophobic discourse in Sweden in recent years. They produce a range of materials that significantly impacts national and local institutional policies in a consistently negative way for Muslim communities in Sweden. Muslims are increasingly withdrawing from the public sphere due to widespread accusations of extremism and a lack of political allies. Islamophobic news sites and media channels are now receiving state subsidies meant for support of independent media outlets. Meanwhile, Muslim organizations in civil society find it increasingly difficult to find people willing to act as their spokespeople, due to personal security concerns and frequently unbalanced and negative media coverage of Muslim organizations.

Is there a good model in any European country for the voluntary sector and the state working well together without threats to its independence? In Sweden we have been looking at other countries to find what works, as governments look to the voluntary sector to help them redesign welfare that works. There are choices to be made between working ‘inside’ the system as a ‘critical friend,’ or ‘outside’ as a critical voice.