Med startpunkt i Kvinnofridspropositionen från 1997 undersöks i den här artikeln sex statliga propositioner utifrån ett intersektionellt perspektiv. I artikeln diskuteras hur mäns våld mot kvinnor i nära relationer framställs som problem, hur de våldsutsatta kvinnorna framställs och konstrueras samt hur dessa framställningar förhåller sig till lagstiftarens motiveringar till lagstadgat stöd till dessa kvinnor. Analysen fokuseras kring hur kategorier som klass, kön och etnicitet synliggörs i det studerade materialet och hur detta kan förstås i relation till det lagstiftade stöd som formuleras för kvinnorna. I artikeln framkommer att de våldsutsatta kvinnorna framförallt beskrivs som kvinnor. I en del av texterna lyfts grupper av kvinnor (utländska, äldre, missbrukande t ex) upp som särskilt stödbehövande. Det handlar dock inte om en förståelse av hur olika maktstrukturer påverkar kvinnornas utsatthet för våld och deras skilda erfarenheter av konsekvenserna av våldet. Framställningen av den våldsutsatta kvinnan som å ena sidan ”vem som helst” och å andra sidan ”den andra” bidrar sannolikt till att det stöd som formuleras riskerar att inte möta de reella behov av stöd som våldsutsatta kvinnor har.

Skolrelaterade polisanmälningar avseende barn under 15 år som misstänks för misshandel, olaga hot, ofredanden och förolämpningar har ökat i svenska grundskolor. Vid sådana handlingar finns flera anmälningsförfaranden som kan aktualiseras. Grundregeln är att ansvaret för att åtgärda och/eller kompensera för sådana handlingar läggs på vuxna. Polisanmälningar utgör ett undantag eftersom barnets eget ansvar då står i fokus. Brottsmisstänkta barn är i första hand ett ansvar för socialtjänsten och inte för rättsväsendet. Inom barndomsforskning ses barn sedan 1980-talet som sociala och kompetenta aktörer med egna rättigheter. I individualiserat samhälle anses den utvecklingen kunna riskera att avkräva barn skyldigheter i samma omfattning som rättigheter. Författaren analyserar skolrelaterade polisanmälningar avseende barn 7-14 år för åren 2000-2010. Resultatet visar att anmälningarna används som ett medel för att disciplinera barn och för att kommunicera mellan de sociala systemen skola – familj – socialtjänst. Bruket av polisanmälningarna riskerar att försena möjligheten för socialtjänsten att fullgöra sitt ansvar.