Background: Nonsuicidal self-injury (NSSI) is common in adolescents. Emotion dysregulation has been identified as a core mechanism in the development and maintenance of NSSI and it is therefore an important target when addressing NSSI. The pathogenic connection between different kinds of childhood abuse, difficulties in emotion regulation and NSSI needs further investigation. The objective of this study was to examine whether difficulties with emotion regulation and trauma symptoms, separately and together, mediate the relationships between sexual, physical and emotional abuse and NSSI.

Method: Cross-sectional data was collected from 3,169 adolescent high-school students aged 16–19 years (M = 18.12, SD = 0.45). Data from self-reported experiences of childhood abuse, current difficulties with emotion regulation (measured with the Difficulties with Emotion Regulation Scale, DERS-16) and trauma symptoms (measured with the Trauma Symptom Checklist for Children, TSCC), and NSSI were collected. Structural Equation Modeling (SEM) was used to test the proposed relationships between variables.

Results: The prevalence of life-time NSSI was 27.4%. Prevalence of reported childhood abuse was 9.2, 17.5, and 18.0% for sexual, physical, and emotional abuse, respectively. Childhood abuse, difficulties with emotion regulation and trauma symptoms exhibited significant positive associations with NSSI in adolescents. Emotional dysregulation and trauma symptoms were both found to mediate the relationship between childhood abuse and NSSI. Latent variable models were found to fit data well.

Conclusion: Results indicate that increased levels of emotional dysregulation and trauma symptoms in relation to childhood abuse contribute to the increased risk of NSSI. Further, results point to some aspects of emotional dysregulation and trauma symptoms being more important in this regard. Clinical implications are discussed.

Background: Honour-related violence and oppression is a violation of human rights and a public health problem. Oppressioncan be manifested by not being allowed to choose future partners and can increase the risk of abuse and mental healthproblems.

Aims: The aim of this study was to investigate associations between restrictions regarding choice of future partner(RCP), child maltreatment and mental health problems among adolescents in Sweden.

Methods: The study was based oncross-sectional data, including a nationally representative sample of 4741 pupils from grade nine in primary school and secondyear in high school. Pearson’s chi-square tests and binary logistical regression analyses adjusting for socio-demographicfactors were conducted.

Results: RCP was significantly associated to child maltreatment, including poly-victimisation, andmental health problems. In the adjusted analysis, an increased risk for all types of maltreatment, poly-victimisation (adjustedodds ratio (aOR) 10.2, confidence interval (CI) 5.6–18.4), self-harm (aOR 1.9, CI 1.1–3.2) and suicide attempt (aOR 2.4,CI 1.3–4.7) were shown in adolescents exposed to RCP compared to non-exposed.

Conclusions: There is an increasedrisk of child maltreatment including poly-victimisation and mental health problems among adolescents exposedto RCP compared to non-exposed. The study emphasizes the matter as a public health problem requiringimmediate preventive measures to ensure the rights of children and adolescents.

Alltför många tonåringar växer upp i hem där de känner att deras möjligheter att välja och styra sina egna liv begränsas. Det är vanligare att elever som har en eller båda föräldrar födda utanför Norden inte får välja själva, men även barn med  svenskfödda föräldrar kan begränsas i sina val. Det kan handla om att inte själv få välja vem en ska gifta sig eller bo tillsammans med som vuxen (eller om en överhuvudtaget vill gifta sig). Det kan också handla om att inte få välja hur en ska se ut eller vad en ska ha på sig, att inte få välja kompisar eller vad en ska göra med kompisarna och/eller att inte få välja fritidsaktiviteter, utbildning, religion eller politisk uppfattning.

I den här rapporten beskriver vi närmare de samband som finns vad gäller att inte få bestämma över sitt eget liv och sin framtida partner och utsatthet för barnmisshandel. De elever som inte får välja sin partner är betydligt oftare än andra utsatta för olika former av barnmisshandel. Det handlar om fysisk misshandel, psykisk  misshandel, att bevittna våld mot en förälder, sexuella övergrepp och försummelse.

De siffror vi redovisar säger ingenting om orsakssamband, men oavsett hur dessa ser ut är tonåringar som inte får välja sin framtida partner en särskilt utsatt grupp som behöver uppmärksammas.

Uppgifterna är hämtade från en nationellt representativ elevenkätsundersökning  som Stiftelsen Allmänna Barnhuset låtit Carolina Jernbro och Staffan Janson  genomföra inom ramen för ett regeringsuppdrag.

Vad är multiutsatthet? Hur vanligt är det att barn är utsatta för flera typer av våld? Hur mår de elever som utsätts och vilken hjälp har de fått? Vilka faktorer ökar risken för multiutsatthet?

Varje barn har rätt att växa upp utan våld, och målet är att allt våld mot barn ska upphöra. Dit är det en bra bit kvar, i Sverige såväl som i resten av världen. Det är viktigt att försöka ta reda på hur vanligt våld mot barn är. Det ger förutsättningar för att förebygga, skydda och stötta.

Den här rapporten fördjupar resultaten från den nationella studien Våld mot barn 2016 – En nationell kartläggning som forskarna Carolina Jernbro och Staffan Janson tidigare genomfört för Stiftelsen Allmänna Barnhuset på uppdrag av regeringen. Fokus i rapporten ligger på de barn som har utsatts för flera typer av barnmisshandel. Nya beräkningar om de multiutsatta barnen ger underlag för att förebygga våld. I studien har barn och unga själva svara på frågor anonymt. Det ger våldsutsatta barn, även de som inte kommit i kontakt med myndigheter, en möjlighet att komma till tals. Svaren ger en mer rättvisande bild av läget än vad antalet anmälningar gör. Man kan därmed börja ana vidden av det våld som barn utsätts för.

En elev i studien uttrycker det så här: Jag tycker att ingen borde vara med om misshandel överhuvudtaget. Jag själv var med om det under åren och det förstör ens självtroende psykiskt och fysiskt. Än idag blir jag rädd om jag skulle göra samma fel och gifta mig med en människa som misshandlar mig och mina barn.

Denna rapport är ett samarbete mellan Jämställdhetsmyndigheten och Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Rapporten bygger på data från den senaste nationella kartläggningen av våld mot barn som genomfördes av Stiftelsen Allmänna Barnhuset på uppdrag av regeringen under våren 2022. I studien deltog 5 820 elever i årskurs nio. De har i en anonym enkät svarat på frågor om utsatthet för olika former av våld begått av jämnåriga och vuxna. Den här rapporten bygger på fördjupade analyser av svaren på frågorna om våld i egna parrelationer och hedersrelaterat förtryck.

Resultatet visar att våld i ungas parrelationer och hedersrelaterat våld och förtryck är alltför vanligt i Sverige. Nästan var tredje ungdom som haft en relation hade varit utsatt för våld i egen parrelation och våldet överlappade med andra former av våld. Flickor och icke-binära var utsatta i betydligt större utsträckning än pojkar. Ungefär var femte ungdom i studien upplevde oskuldskrav och detta var vanligast bland flickor med utrikesfödda föräldrar. Ungdomar med oskuldskrav var mer utsatta för våld av föräldrar och andra vuxna än övriga ungdomar. Flickor med oskuldskrav var den mest utsatta gruppen då de var utsatta för mer allvarligt och systematiskt fysiskt våld än pojkar och övriga flickor.

Vi hoppas att med den här rapporten kunna bidra med kunskap som möjliggör ett effektivt förebyggande arbete. Våld i ungas parrelationer och hedersrelaterat våld och förtryck medför ett lidande för de som drabbas samt stora kostnader för samhället. Våldet går att förebygga, men det behövs mer effektiva åtgärder inklusive ett starkare skydd och stöd till de som är utsatta.

Barn har rätt att skyddas från alla former av våld och kränkande behandling och målet är att allt våld mot barn ska upphöra. För att kunna förebygga och stoppa våld mot barn behövs kunskap om hur vanligt våld är, våldets karaktär och faktorer kopplade till våldet. Det ger förutsättningar att arbeta vidare med att förebygga och skydda.

Denna studie har genomförts av Stiftelsen Allmänna Barnhuset på uppdrag av regeringen i syfte att följa upp tidigare kartläggningar av våld mot barn avseende förekomst, attityder till så kallat uppfostringsvåld och riskfaktorer för våld. Drygt 5 800 elever från årskurs 9 i grundskolan har svarat på frågor om utsatthet för våld under hela uppväxten.

Resultaten visar att över 57 procent av eleverna hade varit utsatta för någon form av våld av vuxen och/eller jämnårig under sin uppväxt och 40 procent hade varit utsatt för våld där en vuxen varit förövare. Drygt åtta procent av eleverna hade varit utsatta för 3-5 former av våld där en vuxen varit förövare.

Andelen barn som hade utsatts för någon form av våld av en vuxen någon gång under uppväxten är oförändrad sedan den senaste undersökningen. Däremot framkommer förändringar gällande enskilda former av våld. En minskning sågs vad gällde fysiskt våld av vuxen och upplevt våld mellan vuxna i familjen. Försummelse, psykiskt våld av en förälder samt sexuella övergrepp begångna av okända vuxna och av jämnåriga har dock ökat.

Funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom hos barnet, dålig familjeekonomi, att bo mestadels med endast en förälder samt missbruk, psykisk sjukdom, suicidproblematik och kriminalitet hos föräldrarna var starkt förknippat med våld och multiutsatthet.

Det var relativt få våldsutsatta som berättat om våld och övergrepp för en professionell person. Vidare visar studien brister i bemötande samt tillgång till stöd och behandling efter att våldet avslöjats. Långt ifrån alla elever som själva upplevde att de behövde stöd hade fått det och en betydande andel av de som sökt professionellt stöd var missnöjda.

Resultaten visar att Sverige har en lång väg kvar för att våld mot barn ska upphöra.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har på uppdrag av regeringen låtit forskare genomföra en kartläggning av kroppslig bestraffning och annan kränkande behandling av barn i Sverige. Föräldrar har anonymt fått svara på enkätfrågor om synen på barnuppfostran och om hur de själva uppfostrat sitt barn under det senaste året. Resultaten bygger på vad föräldrarna själva valt att berätta, men eftersom delvis samma frågor ställts vid flera undersökningar går det att jämföra svaren med tidigare år. För att komplettera och fördjupa enkätsvaren har vi även genomfört intervjuer med föräldrar.

Enkätstudien och intervjustudien visade att föräldrarna anser att kärnan i barnuppfostran är kärlek, närvaro och att vara konsekvent. I stort sett alla föräldrar tog avstånd från våld och kränkningar. Trots det rapporterade två procent av föräldrarna i enkätstudien att de använt fysiskt våld mot barnet det senaste året. Det handlade främst om att föräldern klappat till eller kastat något på barnet. Nästan 19 procent uppgav att de hade vid minst ett tillfälle det senaste året knuffat eller ruskat sitt barn och 12 procent av föräldrarna hade använt psykiskt våld mot barnet det senaste året.

Oavsett bakgrund och orsak är våld mot barn alltid fel. I Sverige har vi i stor utsträckning lyckats förebygga att föräldrar använder våld i syfte att uppfostra, men det allvarliga våldet som drabbar en liten grupp barn har inte minskat över tid på samma sätt som de mer lindriga formerna. Nästa stora utmaning är att reducera även det våldet så att vi på sikt kan leva upp till Barnkonventionens krav att alla barn har rätt till en uppväxt fri från våld.

The child’s right to information is part of the child’s fundamental human right of participation and access to justice according to the CRC. The child’s right to information is also stated in the Swedish national guidelines for Barnahus and in Swedish national law. The child´s right to information is, however, connected to both legal dilemmas and dilemmas in practice. In this chapter, we discuss children’s right to participation from a child rights perspective in a criminal investigation in Barnahus.

Barnahus är en samverkansform där myndigheter samlas under ett tak när barn misstänks vara utsatta för brott. En kärna i verksamheten är att sätta barnets bästa i fokus. Men de samverkande myndigheterna lyder inte under samma tillsyn eller samma regler för dokumentation och arkivering. Därmed är informationsutbyte dem emellan och möjligheten att föra en samlad dokumentation över de insatser, åtgärder och beslut som ett barn som kommer till barnahus begränsad. Det är en utmaning. Vid seminariet presenterar en modell för dokumentation av och information om de åtgärder, insatser och beslut som gäller ett barn i barnahus – en barnahuslogg. Barnahusloggen ska bidra till att stärka barns rätt till delaktighet i barnahus och därigenom också förutsättningarna för att sätta barnets bästa i fokus. Seminariet bygger på utvecklingsprojektet Barnets väg genom barnahus, initierat av Stockholms stad och Region Stockholm, och boken Delaktighet genom kunskap, kontroll och gemenskap. Barnets väg genom Barnahus (Stundentlitteratur).

Resultaten bygger på svar från en nationellt representativ enkätundersökning bland elever i årskurs 2 i gymnasiet 2020-2021. Enkäten besvarades anonymt och besvarades av 3282 elever. Genom att samma frågor om sexuella övergrepp ställts i studier som genomförts 2004, 2009 och 2014 är det möjligt att göra en jämförelse över tid, men nya frågor om stöd och bemötande har lagts till i den aktuella studien.

Var fjärde elev (25 %) uppgav att de utsatts för ett sexuellt övergrepp någon gång under uppväxten, vilket kan jämföras med var femte elev (21 %) vid den senaste studien  år 2014.Könsskillnaderna var betydande, 36 procent av flickorna hade utsatts för något övergrepp under uppväxten jämfört med 12 procent av pojkarna.

Totalt 68 procent av utsatta flickor och 37 procent av utsatta pojkar hade berättat för någon om övergreppen, men de hade oftast anförtrott sig åt en jämnårig. Var fjärde elev (25 %) önskade att de berättat om övergreppen tidigare, medan 14 procent ångrade att de hade berättat.

Få elever hade vari i kontakt med myndigheter med anledning av övergreppen,  4,3 procent av eleverna uppgav att övergreppen anmälts till sociala myndigheter medan 7,4 procent uppgav att de anmälts till polisen. Totalt 14 procent av de utsatta eleverna uppgav att de sökt professionell hjälp med anledning av övergreppen, men en stor andel var missnöjda med den hjälp de fått. Missnöjet var särskilt stort med socialtjänst och polis.  Resultaten pekar på ett behov av förändring, insatser för sexuellt utsatta barn och unga behöver anpassas så att de ger den som söker får något meningsfullt.

Studien beskrivs i sin helhet i Svedin, C.G., Landberg, Å., & Jonsson, L. (2021). Unga, sex och internet efter #metoo. Stiftelsen Allmänna Barnhuset.

Hur vanligt är det att vuxna utsätter barn för fysisk och psykisk misshandel?

Hur vanligt är det att barn försummas?

Hur vanligt är det med sexuella övergrepp?

Hur mår de elever som utsätts och vilken hjälp har de fått?

Varje barn har rätt att växa upp utan våld, och målet är att allt våld mot barn ska upphöra. Dit är det en bra bit kvar, i Sverige såväl som i resten av världen.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har på uppdrag av regeringen låtit forskarna Carolina Jernbro och Staffan Janson genomföra en kartläggning av våld mot barn i Sverige. Studien visar att en majoritet av barnen i Sverige aldrig utsatts för våld av vuxna. Men den visar också att allt för många är utsatta och många av dem får inte det stöd och den rehabilitering de har rätt till.

I studien har barn och unga själva svara på frågor anonymt. Det ger våldsutsatta barn, även de som inte kommit i kontakt med myndigheter, en möjlighet att komma till tals. Svaren ger en mer rättvisande bild av läget än vad antalet anmälningar gör. Man kan därmed börja ana vidden av det våld som barn utsätts för.

Studien är en nationellt representativ elevenkätsundersökning genomförd i årskurs 9 i grundskolan och årskurs 2 på gymnasiet under senhösten 2016. Sammanlagt 4 741 elever har svarat på frågor om utsatthet för olika former av våld under hela uppväxten.

För att göra kunskapen mer tillgänglig har vi tagit fram denna sammanfattning som  bygger på resultaten i den mer omfattande rapporten Våld mot barn 2016 – en nationell kartläggning. 

En elev i studien uttrycker det så här: Våld löser inget och om en vuxen skulle slå en så skulle det inte hjälpa något utan barnet skulle bara bli mer rädd och känna sig osäker!

I den här rapporten sammanfattar vi resultat från olika forskningsstudier. Mycket av materialet är hämtat från en nationell studie som har genomförts av forskare vid Linköpings och Lunds universitet inom ramen för uppdrag som Stiftelsen Allmänna Barnhuset fått av regeringen. Syftet med sammanfattningen är att sprida de mest angelägna forskningsresultaten från studien till en bredare publik.

För barn och unga i Sverige idag är nätet en del av verkligheten. De spelar spel, ser filmklipp, lyssnar på musik, tar reda på fakta, läser nyheter, köper och säljer saker, umgås, lära känna nya människor, flirtar, skickar meddelanden, delar foton och filmer…

Precis som livet i övrigt rymmer livet på nätet både bra och dåliga fenomen. Och precis som i livet utanför kan barn bli utsatta för sexuella övergrepp på nätet, såväl av andra barn och unga som av vuxna. Det är angeläget att alla som arbetar med barn lär sig mer om nätrelaterade övergrepp. Kunskap behövs för att förebygga och för att ge de barn som ändå utsätts det skydd och den rehabilitering de har rätt till. Sexuella övergrepp kan och ska förebyggas, och arbetet med att förebygga behöver bygga på kunskaper och fakta.

Åsa Landberg är legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut och arbetar för Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Linda Jonsson är socionom och lektor i barn- och ungdomspsykiatri vid Barnafrid, Linköpings universitet. Bägge har lång erfarenhet av att möta barn som utsatts för sexuella övergrepp på nätet.

The objective was to explore how children and young people retrospectively described disclosure of child sexual abuse in relation to their own agency. Data consists of semi-structured interviews with 14 participants that had disclosed sexual abuse during childhood. Interviews were audio recorded, transcribed and analysed with thematical analysis. Participants' descriptions of their own agency in relation to disclosure of child sexual abuse, shows that both silence and disclosure can be active choices. By offering children choices trusting them to make decisions for themselves, their sense of control can be increased.

Den här skriften ger en kort sammanfattning av resultaten från den fjärde nationella studien på området ungdomars sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Ett representativt urval av drygt 3 000 gymnasieelever har fått svara på frågor om sina erfarenheter av sexuella övergrepp och sexuell exploatering under uppväxten. Resultaten i den här skriften bygger på vad eleverna själva har valt att berätta. Undersökningen har genomförts av forskare från Marie Cederschiöld högskola på uppdrag av Stiftelsen Allmänna Barnhuset och har finansierats av regeringen. I studien uppgav var fjärde elev att de någon gång under sin uppväxt utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. Sist undersökningen genomfördes 2014 var det var femte elev. Flickor var betydligt mer utsatta än pojkar, drygt var tredje flicka uppger att hon varit utsatt för övergrepp under sin uppväxt.

Sexuella övergrepp kan och ska förebyggas, och det förebyggande arbetet behöver bygga på kunskaper och fakta.

BACKGROUND: Disclosure of child sexual abuse (CSA) is key for abused children to access help and to protect them and other children.

OBJECTIVE: The aim of this study was to investigate patterns of disclosure of child sexual abuse and how children perceived responses from people they disclosed to.

PARTICIPANTS AND SETTING: Data were collected online in classrooms and during home studies in a national probability-based sample of 3282 third-year students in Swedish high schools in 2020-2021 (the age of the students varied between 16 and 23 years (M = 18,2)).

METHODS: Results are presented with frequencies (n) and percentages (%). Pearson's chi-squared test was used for comparisons between groups.

RESULTS: First, a substantial share of abused girls and most abused boys had not yet told anyone about the abuse, leaving them unable to access protection or rehabilitation. Second, participants who had disclosed sexual abuse had most often turned to a peer, more rarely to an adult, and seldom to a professional or volunteer. Third, although the societal responses that the participants perceived were mixed, more severe abuse was associated with more negative societal responses. Fourth, most participants stated that they did not need any professional support. Fifth, among the minority who had sought help, half were satisfied and a third dissatisfied.

CONCLUSIONS: Results showed that most children with experience of CSA did not have access to the protection, support, and rehabilitation that they have a right to. Preventive measures need to target children and young people, while societal responses after CSA, especially severe CSA, need to be improved.

Med utgångspunkt i svensk forskning beskriver Svedin, Johansson och Landberg erfarenheter av utsatthet för olika former av våld och sambandet mellan våld och psykisk ohälsa bland ungdomar med funktionsnedsättningar. Författarna beskriver att barn och unga med någon form av funktionsnedsättning löper en fördubblad risk för att bli utsatta för våld. Det gäller framförallt ungdomar med neuropsykiatriska och andra psykiatriska tillstånd. Risken för utsatthet ökar även med antalet funktionsnedsättningar. Författarna resonerar kring hur utsattheten kan förstås och vad som behöver göras för att motverka sårbarheten för våld och övergrepp bland barn och unga med funktionsnedsättning. De menar bland annat att det behövs ökad medvetenhet och kunskap, engagemang och samtal om våld samt information som anpassas till barn och unga med funktionsnedsättning.

Våld mot barn är ett allvarligt samhällsproblem och en rättighetskränkning som alltför många barn i Sverige har erfarenhet av. I den här rapporten belyser vi den särskilda utsatthet för våld som drabbar barn och ungdomar med funktionsnedsättning inklusive kronisk sjukdom. Målgruppen för rapporten är yrkesverksamma och beslutsfattare inom alla olika samhällsområden som rör barn och unga.

Vi har låtit ett nationellt representativt urval av 3 268 elever i årskurs tre på gymnasiet svara anonymt på en enkät vilket ger en bild av deras erfarenheter av sexuella övergrepp och andra former av våld under hela uppväxten. Materialet samlades in under tiden december 2019 till mars 2021. Undersökningen har genomförts av forskare från Marie Cederschiöld högskola på uppdrag av Stiftelsen Allmänna Barnhuset och har finansierats av regeringen.

Studien visar att funktionsnedsättning närmast fördubblade sannolikheten för att ha blivit mobbad, psykiskt misshandlad, fysiskt misshandlad eller att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp. Det mer än fördubblade risken att ha blivit utsatt för sexuell exploatering. Ungdomar med neuropsykiatriska eller psykiatriska tillstånd var särskilt utsatta.

Den här rapporten beskriver resultaten från den fjärde nationella studien på området ungdomars sexualitet och utsatthet för sexuella övergrepp och sexuell exploatering. Gymnasielever har fått svara på frågor om utsatthet under hela uppväxten. Genom att ställa samma frågor i upprepade undersökningar går det att följa utvecklingen över tid. I studien uppgav var fjärde elev att de någon gång under sin uppväxt utsatts för någon form av sexuellt övergrepp. Sist undersökningen genomfördes 2014 var det var femte elev. Flickor var betydligt mer utsatta än pojkar, drygt var tredje flicka uppger att hon varit utsatt för övergrepp under sin uppväxt.

Det är liksom i tidigare undersökningar tydligt att det främst är jämnåriga som tar emot förtroenden från de som utsatts för sexuella övergrepp. Att de jämnåriga sällan för det de fått höra vidare är tydligt, men detsamma tycks gälla även för till exempel föräldrar eller vuxna professionella, eftersom endast en liten andel av övergreppen var anmälda till polis eller socialtjänst.

Eftersom så få utsatta barn kommer till myndigheternas kännedom är det unikt att få ta del av erfarenheterna även från de ungdomar som ännu inte berättat för vuxna eller för professionella. Resultaten i rapporten kan användas som underlag i alla verksamheter som möter barn och unga, både för att förebygga utsatthet och för att ge de barn och unga som redan utsatts stöd, rehabilitering och skydd.

Juni 2016 beviljade regeringen medel till Stiftelsen Allmänna Barnhuset för att genom ett utvecklingsprojekt ta fram en modell för stöd och behandling för barn som utsatts för sexuella övergrepp, sexuellt våld eller annat fysiskt våld.

Denna rapport och den modell som presenteras är resultatet av ett utvecklingsarbete tillsammans med regioner och kommuner i fem områden i Sverige.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har på uppdrag av regeringen genomfört en kartläggning av våld mot barn i Sverige. I studien har 5820 elever i årskurs nio anonymt svarat på frågor om våldsutsatthet. Genom att så många elever svarat på frågorna kan vi få en bild av hur vanligt det är att som barn utsättas för olika former av våld – och vilka konsekvenser våldet kan få. Studien är en uppföljning av tidigare studier som genomförts år 2000, 2006, 2011 och 2016. Det gör att vi kan se att vissa former av våld har ökat, medan andra har minskat eller stått still.

Resultatet visar att en majoritet av alla femtonåringar i Sverige har varit utsatta för någon form av våld av en vuxen och/eller jämnårig under sin uppväxt. Våldet påverkar barns mående och skolprestationer. Trots det får få barn tillgång till stöd och rehabilitering och barn vänder sig i högre grad till jämnåriga än vuxna när de avslöjar sin våldsutsatthet. Det är oacceptabelt att så många barn varit utsatta för våld och vuxna måste bli bättre på att uppmärksamma utsatta barn – och erbjuda stöd.

Den här rapporten sammanfattar resultaten från Våld mot barn 2022 – en nationell kartläggning och visar hur vanligt det är att barn varit utsatt för olika former av fysisk och psykisk misshandel, upplevt våld mellan de vuxna i hemmet, försummelse, sexuella övergrepp, våld i egen parrelation samt mobbning.

En elev i studien uttryckte det så här: ”Aldrig okej med våld och övergrepp oavsett vad det är för situation”.

This article focuses on the complexities of using a new intervention when parents are suspected of child physical abuse. Children leaving a child forensic interview due to suspected child physical abuse are often handed over to their parents, who sometimes are the suspected perpetrators. The Efter barnförhöret (EB) [After the child forensic interview] intervention was developed to aid children in this stressful situation by providing professional support from child welfare services to the child and parents. The article is based on interviews with 11 respondents working with EB. Narratives reveal how respondents use their discretionary space to navigate different institutional logics. In the themes Focusing on the child, Getting parents motivated, The challenges with organizational boundaries and Demand trumps resources, respondents argue that EB, despite organizational challenges, is considered an important intervention that meets the needs of children and families after the disclosure of child physical abuse.

Life-time prevalence of nonsuicidal self-injury (NSSI) has consistently been found to be around 17% in community samples of adolescents. Concerns of threats to mental health in adolescents during covid-19 have been raised. Life-time prevalence of NSSI in high school students in Sweden was compared using the same item to assess NSSI at three different time points. Results showed very similar prevalence of NSSI in 2011 and 2014 (17.2 % vs. 17.7 %), and an increase to 27.6 % during the pandemic of 2020-2021. Our findings imply a need to highlight the potential psychosocial consequences of covid-19 for young people.

BACKGROUND: Young people have been especially affected by the psychosocial consequences of the covid-19 pandemic. Covid-19 has potentially also been more stressful for vulnerable groups with mental health problems.

METHODS: In this cross-sectional study, the psychosocial effects of covid-19 in a vulnerable group of adolescents with nonsuicidal self-injury (NSSI) from a sample of 1602 Swedish high-school students were examined. Data were collected in 2020 and 2021. First, adolescents with and without NSSI were compared on how they perceived the psychosocial impact of covid-19, and second, a hierarchical multiple regression analysis was used to examine whether lifetime NSSI experience was associated with perceived psychosocial consequences of covid-19, when demographic variables and symptoms of mental health problems were controlled for. Interaction effects were also examined.

RESULTS: Significantly more individuals with NSSI reported being burdened by covid-19 compared to those without NSSI. When demographic variables and mental health symptoms were controlled for, adding NSSI experience did not, however, increase the amount of variance explained in the model. The total model explained 23.2% of the variance in perceived psychosocial impact of covid-19. Perceiving the family's financial situation as poor and neither good nor bad, studying a theoretical high school program, symptoms of depression and difficulties with emotion regulation were significantly associated with perceived negative psychosocial impact of the covid-19 pandemic. There was a significant interaction effect between NSSI experience and depressive symptoms. The effect of NSSI experience was larger when depressive symptoms were lower.

CONCLUSIONS: Lifetime NSSI experience in itself was not associated with psychosocial covid-19 consequences when other variables were controlled for, whereas symptoms of depression and difficulties with emotion regulation were. Results imply that vulnerable adolescents with mental health symptoms need special attention and access to mental health support in order to prevent further stress and worsening of mental health symptoms in the wake of the covid-19 pandemic.