Skyddat boende är en central insats för kvinnor och barn som utsätts för våld i nära relation. Just nu sker stora förändringar på fältet och den senaste reformen för skyddat boende både utmanar, omdefinierar och förtydligar vad ett skyddat boende är och för vem. Skyddat boende har historiskt erbjudits av den ideella kvinnojoursrörelsen men verksamheten har över tid professionaliserats och institutionaliserats. Idag omfattas skyddat boende av tillståndsplikt, är en insats som beviljas av socialtjänst och är en tjänst som köps på den sociala välfärdsmarknaden. Seminariet tar utgångspunkt i frågeställningen hur organiseringen av kvinnojourer och skyddat boende har problematiserats och konstruerats inom den svenska välfärdspolitiken över tid samt vilka konsekvenser detta har haft för den svenska kvinnojoursrörelsen. Resultaten grundas på analyser av 23 policydokument från 1983 till 2024 som berör kvinnojourernas verksamhet och skyddat boende. Resultaten visar att nationell policy styrt, format och påverkat hur kvinnojoursrörelsens verksamhet bedrivs och vilka insatser som ges, detta trots att samma policy belyser vikten av att värna om en självständig och oberoende frivilligsektor. Kvinnojoursrörelsens verksamhet anses viktig och utgör ett komplement till den offentliga välfärden och ibland varit det enda alternativet, detta trots att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för våldsutsatta. Ansvarsförskjutning av våldsutsatta från den ideella kvinnojoursrörelsen till det offentliga har också medfört en marknadslogik, där skyddat boende numera köps på en marknad och i konkurrens med flera olika typer av aktörer. Denna utveckling utmanar kvinnojoursrörelsens grundläggande ideologiska drivkraft och en tydlig förskjutning har skett kring vem som besitter mandat att definiera vad en våldsutsatt kvinna behöver och hur ett skyddat boende ska utformas.