Ekonomiskt våld i nära relation har uppmärksammats som en central del av mäns våld mot kvinnor, men hur det upptäcks och hanteras inom ekonomiskt bistånd är mindre utforskat. Socialsekreterare som arbetar med ekonomiskt bistånd befinner sig i en position där de både granskar ekonomin och möter våldsutsatta klienter. 

Syftet med studien är att undersöka hur socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd identifierar och bemöter ekonomiskt våld i nära relation, samt vilka professionella och organisatoriska faktorer som påverkar detta arbete. Studien bygger på åtta semistrukturerade intervjuer som analyserats tematiskt med stöd av teorier om gräsrotsbyråkratiteori och könsmaktsperspektiv.  

Resultatet visar att ekonomiskt våld ofta identifieras indirekt genom kontoutdrag, skulder och boendesituation snarare än genom direkta berättelser. Standardiserade frågor om våld används men upplevs ibland som mekaniska eller svåra att följa upp. Socialsekreterarna beskriver sitt uppdrag som en balansgång mellan kontroll och omsorg, där handlingsutrymmet ibland används för att ”snälltolka” regelverk i våldsärenden, men där möjligheterna varierar mellan kommuner och enheter. 

Slutsatsen är att arbetet med ekonomiskt våld präglas av en spänning mellan ekonomisk logik och våldslogik. För att öka jämlikhet och hållbarhet i arbetet behövs både tydligare metodstöd kring ekonomiskt våld och organisatoriska förutsättningar som gör det möjligt att ställa frågor, ta emot svar och agera på dem. 

Economic abuse in intimate relationships has been recognised as a central dimension of men’s violence against women, yet how it is detected and addressed within means-tested social assistance remains largely underexplored. Social workers in means-tested social assistance are positioned at the intersection of scrutinising clients’ finances and supporting individuals exposed to violence. 

This study aims to examine how social workers in means-tested social assistance identify and respond to economic abuse in intimate relationships, and which professional and organisational factors shape this work. The study is based on eight semi-structured interviews, analysed thematically with support from street-level bureaucracy theory and a gendered power perspective. 

The findings show that economic abuse is often identified indirectly through bank statements, debts and housing situations rather than through explicit disclosures. Standardised screening questions about violence are used, but are at times experienced as mechanical or difficult to follow up. The social workers describe their role as a balancing act between control and care, where their discretion is sometimes used to “soften” the application of regulations in cases involving violence, although the scope to do so varies between municipalities and units. 

The study concludes that work with economic abuse is characterised by a tension between an economic logic and a violence logic. To increase equity and sustainability in this work, clearer methodological support on economic abuse is needed, alongside organisational conditions that make it possible to ask questions, receive answers and act on them.